Kulturdebatt: Också Star Wars bygger på verkliga krig

USA var en prototyp för det onda rymdimperiet, medan Nordvietnam kan ha inspirerat Luke Skywalker. Mytologiska verk som Ringarnas herre och Star Wars kan sätta igång ett självreflexivt tolkningsarbete hos mottagaren, skriver Sven-Erik Klinkmann i ett svar till Fredrik Sonck.

I likhet med Ringarnas herre har också Star Wars blivit ett inflytelserikt verk i vår tid. På bilden fans som firar premiären för en ny film i serien
Under kriget i Ukraina har de grymma och monstruösa människoliknande orkerna kommit att bli en beteckning för ryssar, skriver Fredrik Sonck i en krönika i HBL 22.5 och tillägger att verkligheten medvetet eller omedvetet tenderar att leta sig in i litteraturen. Vid sidan av de bibliska och mytologiska inspirationskällorna är det, konstaterar han, uppenbart att Ringarnas herre, som i huvudsak skrevs åren 1937–1947, influerades av sin tids krig och ideologiska konflikter. Sauron står då för Stalin och trollkarlen Saruman alluderar på Hitler och nazisterna.
Soncks slutsats blir att den dualism som Tolkien bygger sin episka saga på över huvud taget inte är hjälpsam i en verklighet där man har ett verkligt krig mellan verkliga människor att förhålla sig till. Det kriget kan inte gärna föras på samma premiss som kriget i Ringarnas herre: med den förlorande sidans totala förintelse.
Till detta kunde tilläggas, att det självfallet inte bara är Ringarnas herre som alluderar till verkliga krig. Ett exempel på en sagocykel som indirekt utpekar USA som en ond, destruktiv makt är George Lucas Star Wars-filmer. Lucas som är född 1944 i Kalifornien har själv berättat att en bakgrund till filmerna är hans uppväxt i sextiotalets USA (då han själv var tonåring). Han upplevde då starkt, liksom förmodligen en majoritet i hans generation, att USA utkämpade ett orättfärdigt krig i Asien. USA blev därmed en prototyp för "the evil empire”, det onda imperiet i Star Wars. Men notera också att uttrycket evil empire senare användes av president Ronald Reagan om Sovjet medan filmtiteln Star Wars fick beteckna ett vapensystem som Reagan-administrationen satsade stora summor på.

Luke Skywalker – en nordvietnames?

Enligt Lucas är den onda presidenten Richard Nixon en prototyp till den ondskefulle kejsaren i filmen, medan filmens mest skräckinjagande och fascinerande figur, den maskerade Darth Vader skulle stå för utrikesminister Henry Kissinger, ett synnerligen problematiskt påpekande, eftersom det innebär en direkt fortsättning av den kristna "traditionen” att demonisera juden. På motsvarande sätt skulle rebellstyrkorna ledda av Luke Skywalker vara inspirerade av nordvietnameserna.
Men, tror jag, tittaren uppfattar inte situationen så. Tvärtom uppfattar filmpubliken – det gör i varje fall jag själv – rebellstyrkorna som en bild av USA, med en mera avslappnad livs- och kommandostil än den som råder i det strikta Imperiet där också klädsel och utseende i övrigt får en att tänka på de två europeiska 1900-tals-diktaturerna nazismen och stalinismen. Samtidigt finns det vissa drag hos Imperiet som också får en att associera till romarriket, inte minst Imperiets utsträckthet i geografin (rymden), med rebellerna placerade någonstans i ytterkanten av detta väldiga rike.
Men självreflexiviteten i Star Wars-filmerna sträcker sig betydligt längre än så. I själva verket kan dessa filmer utläsas som en kommentar till USA, den amerikanska livsformen och kulturen, särskilt i dess förhållande till sina europeiska "förfäder". Det är knappast någon tillfällighet att flera av nyckelfigurerna i filmerna talar en utpräglad Oxford-engelska, alltså den socialt högsta varianten av engelska. Det gäller både den ondskefulle Darth Vader, den androgyna roboten C3PO samt den legendariske jedi-mästaren Obi Van Kenobi, spelad av en engelsman, Sir Alec Guinness.
Hur ska det rikliga bruket av Oxford-engelska egentligen förstås? Kanske som en kommentar till amerikanernas känsla av kulturell underlägsenhet gentemot modernationen England, kanske som en halvt ironisk, halvt skämtsam kommentar till USA:s multikulturella rötter.
En nyckelscen i den första filmen i cykeln utspelar sig på en ökänd bar i en stad i utkanten av Imperiet. Baren är befolkad av en mängd märkliga, fantastiska figurer. Väggarna formligen dryper av våld och får en påminnas om en amerikansk punch line som handlar om en verklig bar, kanske i femtiotalets Memphis. Barägaren konstaterar: "Det är inte stängningsdags, eftersom ingen blivit ihjälskjuten ännu".
Musiken i rymdbaren är helt och hållet jazzig och spelas av en mängd underliga existenser, rymdvarelser som ser ut som förvuxna insekter. Är rymdbaren en självironisk kommentar till USA:s hybridkultur, blandkultur, populärkultur, en kultur som ter sig både monolitisk, puritansk och ständigt skiftande, föränderlig, orolig?

Napoleon, Zorro och Elvis

Darth Vader, den onde "generalen", som liksom sin motpol Luke Skywalker (som visar sig vara Vader Jr), är en jedi-mästare, det vill säga ett slags blandning mellan karate-mästare och shaman. Hans slogan är "Don’t underestimate the power of the dark side" (undervärdera inte kraften hos den mörka sidan). Vader den äldre är alltså ett slags Faust i rymdtappning, en modern mystiker och magiker som försvurit sig åt hemliga makter.
Darth Vader, den onde generalen i Star Wars, är en mytologisk figur som blivit "larger than life".
Det som gör Darth Vader intressant ur ett kulturhistoriskt perspektiv är hans mask och klädsel: masken är ett slags adaptation av en gas- eller andningsmask, därav kommer sig den kusligt tunga andningen hos Vader, som inte bara konnoterar sjukdom, men också en metafysisk ångest, oro, en känsla av skuld; ett djupt obehagligt koncept alltså. Han bär en svart hjälm som för tankarna till tyska soldathjälmar under Nazi-tiden. Sist men inte minst bär han en vid mantel eller kapuschong, en "tillsats" som gör honom till en "kejserlig" eller konungslig figur, släkt med så olika, både verkliga och uppdiktade figurer som Napoleon, Zorro, Batman, Stålmannen, Elvis (i dennes sena Las Vegas-skepnad).
Han är alltså "larger than life", en mytologisk figur, en drömbild, en samtidigt fascinerande och motbjudande figur. Mytologiska verk som Ringarnas herre och Star Wars är kompilat av spegelbilder som vi kan känna igen eller tro oss känna igen. Speglingar som sätter igång ett självreflexivt tolkningsarbete hos mottagaren.
ANDRA LÄSER