Medeltidens intellektuella ofrihet behöver ingen renässans

De humanistiska vetenskaperna motverkar i dag sitt syfte.

Deras studieobjekt – människan som kulturvarelse – borde kunna väcka intresse och engagemang långt utanför universitetens väggar. Historia, litteratur och filosofi är ämnen som direkt berör oss själva som människor och det är ingen långsökt tanke att just humanistiska undersökningar kan bygga broar mellan vetenskapen och andra delar av kulturen och samhället.

När tanken om bildningsuniversitetet föddes i Tyskland på 1800-talet stod också de humanistiska vetenskaperna i centrum för ett modernt och upplyst människoideal. Begreppet folkbildning, som syftar till att ge alla medborgare tillgång till kulturarvet, blev sedermera en viktig del av demokratiseringsprocessen i Norden.

Sedan 1960-talet har humaniora utvecklats i en riktning som motverkar såväl folkbildning som bildning i allmänhet. En bakomliggande anledning är den professionalisering av vetenskapen som ägt rum med natur- och samhällsvetenskaperna som modell – utan att beakta humanioras egenart.

En konsekvens av detta är att begreppet "vetenskaplig text" mer eller mindre blivit synonymt med peer-review artiklar i vetenskapliga tidskrifter. Så har det inte alltid varit. Tidigare kunde humanistiska forskare röra sig fritt mellan strikt reglerade avhandlingar, litterära essäer och lärda monografier, men framväxten av ett rationalistiskt kultur- och samhällsideal har gjort att också många humanister börjat favorisera forskning som bedrivs på samma sätt som andra vetenskaper.

* * *

Naturligtvis måste vetenskaplig analys bygga på teoretisk reflektion och medvetna val om hur och varför man studerar ett visst ämne. Men analysredskapen kan inte vara det enda väsentliga som lyfts fram medan ämneskunskaper och medvetenhet om språklig framställning ignoreras.

För att illustrera skillnaden mellan humaniora förr och nu tänker jag göra en jämförelse mellan den idéhistoriska tradition som jag kommer ifrån i Sverige och den kulturkrock som jag upplevde när jag kom till historieämnet i Finland. Den krocken har nämligen främst handlat om olika sätt att betrakta vetenskapliga texter. Den lundensiska idéhistorien har på något sätt undgått mycket av de senaste 50 årens vetenskapliga utveckling. Den sociologiska revolutionen som påverkade bland annat historia på 1960-talet kom aldrig in i ämnet och mottagandet av de postmodernistiska teorier som erövrade humaniora på 1980-talet har varit relativt svalt.

Idéhistoria har hållit fast vid den gamla uppfattningen att vetenskapliga verk bör ha en litterär kvalité. Att stilen värderas så högt hänger samman med ämnets historia. Idé- och lärdomshistoria en arvtagare till litteraturvetenskap. Disciplinen skapades 1932 när Johan Nordströms professur inrättades i Uppsala. Nordström influerades av den historiska och biografiska metod som utvecklades inom svensk litteraturvetenskap kring sekelskiftet 1900. Han beskrev idéhistoria som ett studium av den lärda litteraturen och argumenterade för ämnets fortlevnad genom att hävda att det var från vetenskapens och filosofins rika källa som skönlitteraturen hämtade sitt stoff. Enligt Nordström var syftet med idéhistoria inte enbart att studera vetenskapernas historia utan också att tjäna och berika studiet av litteratur. Det vittnar om en holistisk kunskapssyn som erkänner konst och vetenskap som två olika men besläktade vägar till kunskap om den mänskliga kulturen.

Historiskt sett har skillnaden mellan vetenskap och litteratur inte heller varit lika skarp som den är i dag. När man studerar äldre vetenskapliga texter suddas gränserna ut. För att kunna tolka vetenskapshistorien måste man ha någon insikt och kunskap om olika litterära texters uppbyggnad. Detta gör idéhistoriker medvetna om hur man skriver litterärt intressanta texter och om den pedagogiska kraft som en litterär framställning av ett material har.

Det är intressant att notera hur idéhistoria genom att distansera sig från det moderna vetenskapssamhället i stället har öppnat sig desto mer mot samhället i övrigt. Idéhistoriker syns ofta i den svenska samhällsdebatten och idéhistoriska verk ligger bra till på försäljningslistor och för nomineringar till facklitterära priser. Det medvetna fokuset på texternas litterära kvalité har tjänat ämnet väl genom att bygga broar mellan forskning och samhälle. Dessa böcker fungerar också som reklam för ämnet. Studenter som börjar läsa idé- och lärdomshistoria är ofta väl förtrogna med professorernas vetenskapliga produktion.

* * *

När jag kom till historieämnet i Finland mötte jag en mycket annorlunda syn på vetenskap och vetenskapliga texter. Vid ämnets forskarseminarier fanns en stark betoning på metod och teori medan det ämne som presenterades ganska sällan diskuterades. Utifrån den tradition jag kommer ifrån framstod det som underligt att tala om form utan att samtidigt diskutera ämnet för den text som skulle skrivas, som om form och innehåll inte hänger samman.

Det visade sig också att studenter redan på grundnivå skulle studera vetenskaplig metod och teori vilket i praktiken ersätter kurser som fördjupar studenternas ämneskunskaper. Denna förskjutning i universitetspedagogik från vad till hur innebär ett studium av metoder som inte hänger samman med studiet av ett material. Man lär studenter att de ska bestämma sig för hur man ska studera en text eller ett fenomen innan man har skaffat sig en gedigen kunskap om ämnet. Man lär alltså ut att man kan veta vad som är väsentligt i ett material innan man har studerat det. Anledningen verkar vara att man så tidigt som möjligt vill göra studenter förtrogna med en standardmall för vetenskapliga texter. Resultatet av den strikta standardiseringen ser vi redan i dagens humanvetenskapliga textproduktion. Många akademiska skrifter är opersonliga, stereotypa och svårgenomträngliga.

Standardiseringen av text innebär dessvärre inte bara tråkigare texter, utan också en standardisering av analyser. Detta riskerar att göra det intellektuella arbetet till ett slags fabriksarbete där produktionen av mer eller mindre identiska texter som upprepar samma analys cirkulerar i biblioteksdatabasernas eviga kretslopp. I dag har vi ett system för avancemang i universitetshierarkin som bygger på kvantitet snarare än kvalitet. Antalet publicerade vetenskapliga artiklar och antalet internationella konferenser på cv:t är viktigare än vad som faktiskt står i texterna och vilka samtal man har i mötet med andra forskare. Om man ska lyckas hålla i gång denna produktions-, publikations- och cv-hysteri måste man ta genvägar förbi mer tidskrävande moment som läsning, reflektion, samtal och kreativitet.

* * *

Den gamla, empiriska modellen för hur man använder sig av metod och teori ser helt annorlunda ut än den nu rådande. Enligt denna skaffar man sig först en gedigen kunskap om materialet, för att sedan utröna vad det är som är viktigt att lyfta fram. Detta sätt att hantera ett material har likheter med grävande journalistik och med den skönlitterära författarens sätt att hantera sitt stoff. Metoden blir ett sätt att hitta en framställning eller disposition som passar just det här ämnet, just den här texten, vilket gör arbetet med en vetenskaplig text kreativt och låter författaren sätta sin individuella prägel på studien. Här finns en växelverkan mellan metod och material liksom mellan ämne och framställning. Det är också ett utmärkt sätt att lära sig att skriva texter i olika genrer.

Den nya modellen för vetenskapligt skrivande skapar med andra ord stora begränsningar för de studenter som vill skriva texter som riktar sig till en större publik. Man kan inte på ett pedagogiskt och stilmässigt intressant sätt presentera sina tankar om man har bristfälliga kunskaper och enbart en standardmall för vetenskapligt skrivande till hands. De abstrakta begrepp och språkbruk som forskare i dag använder i sina undersökningar är dessutom ofta helt ogenomträngliga för utomstående.

I stället för en språklig bro har man skapat en språklig mur. Den påminner inte så lite om den språkliga mur som katolska kyrkan skapade under medeltiden genom att göra latin till bildningens och universitetets språk.

* * *

Jämförelsen med medeltiden kan dras ännu längre när det gäller standardiseringen av dagens universitetsutbildning. Universitetets huvudsyfte är att lära ut ett så kallat kritiskt, självständigt tänkande. Hur gör man detta? För humanister har det traditionellt sett inneburit att man läser mycket. Genom djupa ämneskunskaper och kunskap om hur texter är uppbyggda och hur språket fungerar får man redskap för att skilja sant från falskt, trovärdigt från osannolikt, argument från åsikt och så vidare.

Men beläsenheten som har varit humanioras adelsmärke har alltmer ersatts av förtrogenhet med ett ental moderna kunskapsteoretiker. De flesta av dessa tänkare, Foucault, Bourdieu och ett antal andra namn, var en gång revolutionärer som gjorde uppror mot sin tids intellektuella och vetenskapliga normer. Dessa tänkare talade om vikten av kritiskt tänkande men deras efterföljare i dag tenderar att alltmer okritiskt imitera sina mästare. Jag läser allt oftare i artiklar och avhandlingar att folk väljer att anlägga den ena eller den andra teorin, utan att argumentera för varför just den teorin skulle vara viktig. När reflektionen kring varför man tänker som man gör upphör och man åberopar någon annans idéer i kraft av dennes odiskutabla auktoritet är man illa ute. Då har man övergett det kritiska tänkandet, liksom det moderna samhällets principer om intellektuell frihet och i sista hand även universitetsstudiernas själva grundval: det fria sanningssökandet.

Hela universitetsutbildningen går numera i denna riktning från den dag då studierna inleds. I stället för fristående kurser har man program där alla ska gå samma kurser och läsa samma böcker. Studenter kan inte själva bestämma vad de vill läsa och i vilken riktning de vill utvecklas. De här reformerna är inte förenliga med universitetsnivån, det är grundskolereformer. Man försöker styra vuxna individers kunskapssökande som om de var barn.

* * *

Sedan bildningsuniversitetets uppkomst har universitetsutbildningens mål varit individens frihet men i takt med att hela västvärlden och dess arbetsmarknad blivit friare än någonsin, gör universitetet en helomvändning och går tillbaka till medeltida idéer om att den intellektuelles uppgift är att tänka på rätt sätt, läsa rätt auktoriteter, använda rätt begrepp och ha rätt åsikt. Detta skapar problem på arbetsmarknaden eftersom det inte finns ett oändligt antal universitetsjobb för ett oändligt antal doktorer som har lärt sig att göra saker på exakt samma sätt.

1950-talets arbetsmarknad belönade människor som var duktiga på att lyda order och utföra mekaniska arbetsuppgifter. I dag ser arbetsmarknaden ut på ett helt annat sätt. I den nya projektbaserade verkligheten förväntas människor skapa sina egna jobb i en värld som blir alltmer digital och textbaserad. Det innebär att man måste vara kreativ, att man måste kunna tala för sig och att man måste kunna uttrycka sig i skrift.

Vårt samhälle har genom den digitala revolutionen blivit helt och hållet textbaserat. Här är stilen, ordet och litteraturen i centrum. Den digitala verkligheten är ett språkligt skådespel, medier och politiker använder sig av dramaturgi och retorik som man måste kunna förstå och genomskåda för att kunna förhålla sig kritisk till. Den gamla devisen att ”den som har orden har makten” har aldrig varit mer aktuell.