Django Bates klarar skivan

Vem kan göra om Sergeant Pepper? Det kunde bli urtrista eller långsökta toner, men resultatet är det motsatta. Pophistoriens kanske berömdaste skiva får en nytolkning som heter duga när Django Bates gör jazz av Beatles - albumet.

Dyker ner i Beatles. Django Bates gör en imponerande nytolkning av pophistoriens kanske kändaste skiva.

JAZZ

Django Bates & Frankfurt Radio Big Band
Saluting Sgt. Pepper
(Edition)
Det är modigt att ta sig an pophistoriens kanske berömdaste skiva. Uppvuxen med The Beatles Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band och med många jazzversioner av bandets låtar i hörselminnet kan man bli misstänksam. Ofta har Beatles stycken behandlats av jazzmusiker som vilken som helst musikallåt. Man har exempelvis avskaffat sången och växlat till swingrytmik.
Men då det är Django Bates (f. 1960) som har arrangerat helheten får man tänka om. Den många gånger prisbelönte britten Bates har förutom i jazz figurerat inom modern konsertmusik och som teaterkompositör. I Finland har han uppträtt med Avanti och UMO.
Bates är en spjuver med många vridna versioner av popmusik på sitt samvete sedan tidigare, men också en gedigen kompositör, arrangör och multiinstrumentalist. För vänner av författaren Flann O’Briens humor kan konstateras att Bates redan 1990 gjorde skivan Music For The Third Policeman. Bates har kallats för musikens Monty Python.

Studioljud blir livemusik

Som så ofta med Bates är humor en av ingredienserna i musiken, men det som mest överraskar är balansen i arrangemangen. Han respekterar originalmusiken, samtidigt som han tillför mycket utstuderade jazzingredienser till verket. Sångerna rymmer ändå aldrig mot främmande jazzmarker. Han har raffinerat idéerna i originalet och överfört det som en gång skapades genom genialiskt bruk av begränsad studioteknik till orkestermusik som kan framföras live. Trots att musiken finns noterad sedan tidigare har Bates valt att transkribera den på nytt från skivan.
Givetvis innehåller skivan samtliga sånger från originalet i samma ordningsföljd. Att man inte fullspäckat skivan med långa solon framkommer från totallängden – originalet är lite på 39 minuter, medan denna version klockar 45 minuter 24 sekunder.
I stället har Bates i vissa fall inflikat extra takter eller slag som orsakar musikaliska saltomortaler. Så börjar det i titellåten som annars inleds traditionellt. Gammeljazzig storbandsswing ingår också i introt.

Impressionism och Hollywood

Afrikanska kryddor bland annat genom gitarrspelet är specialiteten i With A Little Help From My Friends medan det psykedeliska i Lucy In The Sky With Diamonds markeras genom rubatoliknande tempoförändringar och Gil Evans-lika ensemblekluster.
Den enklare slagdängan Getting Better garneras med impressionistiska flöjtstrukturer och saxofonsolo, men She’s Leaving Home är skamlöst glamorös Hollywood. When I’m Sixty Four är sig lik rytmiskt, men med jazzharmonier från fjärran tonarter i stället för tradjazzstämmor. Den avslutande A Day In The Life är tämligen lågmäld, men dramatisk med öde klanger.
En mycket viktig sak i detta sammanhang är sångarna. Fel timbre eller sångteknik kunde lätt ha förstört det hela, men som en tidigare storförbrukare av Beatles kan man konstatera att Martin Ullits Dahl, Jonas Westergaard och Peter Bruun från det danska bandet Eggs Laid By Tigers tillsammans med Bates sköter vokalerna väl.
UMO framför verket tillsammans med Bates den 1.11 (i Järvenpää-huset i Träskända) och 2.11 (på Savoyteatern i Helsingfors).
ANDRA LÄSER