Ni tror väl inte att alla barn har sagojular?

Mina barndomsjular var förankrade i Astrid Lindgren och Elsa Beskow. Några andra jular visste jag inte om, men jag studerade nyfiket adventsstjärnor och ljusstakar i fönstren, och försökte föreställa mig hur det kunde vara. Skolans julfester fick jag inte delta i, men jag gillade stämningen under decembermånad i skolan med tända ljus och luciamorgon. Och jag älskade alla julsånger, och sjöng ivrigt med även om jag visste att jag inte borde. En gång som liten blev jag vald till lucia men måste avstå. Om någon frågade om julklappar, mumlade jag något om böcker och kläder, och det kom inga följdfrågor.

Min familj firade inte jul på grund av mina föräldrars övertygelse om att det i grunden var en hednisk högtid. Var det synd om mig? Inte ett dugg. Det var så det var, helt enkelt. Julen var lite trist, eftersom samhället var stängt, så det gällde att ladda upp med böcker från biblioteket. Julmat? Det kunde lika gärna vara fiskpinnar som något annat, och det spelade ingen roll, sannolikt gillade jag fiskpinnar bättre än kålrotslåda.

Så småningom rann föräldrarnas övertygelse ut i sanden, familjen upplöstes, och vi började göra som vi ville. Då jag flyttat hemifrån minns jag en julafton då jag sjöng i midnattsmässan i Johanneskyrkan, och sedan gick på en efterfest för andra studerande som likt mig inte hade någonstans att ta vägen, eller inte ville vara där de kunde vara.