Det var intressant och även lärorikt att följa med Helsingfors stadsfullmäktiges behandling av Guggenheim-museet. Politikerna visade sig ta ansvar för den uppgift de valts till. En ansenlig del av dem beaktade helsingforsarnas intressen och värjde sig från att strö ut stadens pengar på utopiska föreställningar om allt det goda, som Helsingfors skulle få bara ett Guggenheim-museum skulle inrättas. Om förberedelserna först skett i smyg och sedan med som det tycks en stark lobbningsverksamhet, som politikerna tydligen utsatts för, har politikerna dock värnat om sin integritet och rätt till ett självständigt tänkande.
Som gammal tjänsteman har jag förundrats över hur detta dyra projekt förberetts med lite fakta, men med desto starkare känslor. Diskussionens hetsighet torde nog ha berott på just bristen på fakta. Till exempel Jörn Donners utomordentliga insändare fick sig på tafsen med en tarvlig förklaring om att indragningen av Berlins Guggenheim-filial skulle ha berott på att museet gick miste om sin utställningslokal i Deutsche Bank. Var det bara de, som hade förbundit sig till Guggenheim-stiftelsens målsättning, som inte kunde inse att Berlin nog skulle ha haft andra lokaler för museet, om man där hade varit intresserad av det.
Någon eloge för tjänstemannaberedningen kan jag inte ge. Nästan in i det sista gav ingen, eller kunde kanske inte ge, något riktigt besked om vad för slags utställningar museet skulle ordna. Skulle det vara arkitektur, design eller vad? Det talades mycket litet om konst. Någon tillräcklig utredning om grundkostnaderna och om de fortlöpande kostnaderna vågade man sig tydligen inte på. Under diskussionens gång var det nog en förespråkare av museet som dristade sig till att berömma tjänstemännen och de talrika sakkunniga för den utmärkta utredning som gjorts. I torsdagens morgon-tv intervjuades den högsta tjänstemannen som varit involverad i ärendet och då dristade hon sig till att uttala sig förnedrande om dem som deltagit i att skriva i sociala medier och därmed, enligt henne, förorsakat att debatten blivit så hätsk och därmed förstört ett positivt beslut i fullmäktige. Någon borde nog se sig själv i spegeln.
Man kan nog fråga sig hur det är möjligt för en tjänsteman att så känslostarkt förbinda sig med Guggenheim-stiftelsen att man inte bryr sig om hur skattebetalarna ser på projektet. Jag har alltmera förundrat mig över att man nu för tiden går in för ett förfarande som nog inte svarar mot god förvaltningssed, som dock varit kännetecknande för Finland. Till och med en minister kom med ett halvt löfte om fortlöpande statsunderstöd för Guggenheim-museet vid riksdagens frågetimme härförleden.
Zoe Pohjanvirta
Helsingfors
