Insändare: Är eutanasi och abort en dödssynd eller mänsklig rättighet?

Som ung medicine studerande var jag varken religiös eller särskilt moralisk i min vandel, men en vaknande professionalitet gjorde att jag högaktade principerna i Hippokrates ed. Livet har dock lärt mig att syftet med lagar, moralregler och eder är viktigare än paragrafens exakta ordalydelse, vilket gjort att jag utan att direkt förfara olagligt tolkat en del paragrafer på ett sätt som bättre tjänat deras egentliga syfte.

Hippokrates säger att en läkare aldrig skall döda en patient, varken fri eller slav, inte heller bedriva fosterfördrivning. Som ung ansåg jag detta skulle följas till punkt och pricka: ett befuktat ägg hade rätt att leva, men att legal abort dock vore moraliskt acceptabel om moderns liv vore i fara.

Under de 40 år jag arbetat som allmänläkare har dels samhällets värderingar, dels mina egna förändrats. Jag insåg att en alltför sträng abortlag var orimlig i vårt dåvarande samhälle där utomäktenskapliga barn var en skam (för modern; fadern fick på sin höjd ekonomisk skada).

Välsituerade familjeflickor fick lättare legal abort medan fattiga flickor fick livsfarlig abort hos fosterfördriverskor. De få olyckliga unga kvinnor, som sökte upp mig, förordade jag legal abort med gott samvete, för jag fann efter ett seriöst och grundligt samtal, att kvinnan antingen fysiskt eller (oftare) psykiskt-socialt var i så dåligt skick att det var fara för hennes psykiska eller fysiska hälsa.

Den dåvarande lagen fungerade, men enligt min åsikt är det nog bättre att tillåta legal abort i början av graviditeten enbart på basen av kvinnans egen ansökan. Då fostret har utvecklats så långt att det måste anses vara en människa bör den lilla människan få mänskliga rättigheter som på ett rimligt sätt måste vägas mot den havande kvinnans intressen. Den lilla individen är inte då längre en del av kvinnas kropp! I vår västerländska demokrati är det den folkvalda riksdagens uppgift att genom lag fastställa den tidpunkt då fostret får mänskliga rättigheter.

Frågan om eutanasi är enligt min mening enklare. Det är ju då endast frågan om en enskild individs rätt att bestämma över sin egen kropp! För den moderna människan borde det vara en självklarhet att var och en har rätt att bestämma om och när man vill avsluta sitt liv.

Den kristna moraluppfattningen är dock att det är en dödssynd att själv ta sitt liv. Liksom i abortfrågan är detta en grym orimlighet i vår upplysta tid! Vill man tillämpa den visdom som står skriven i en över 2 000 år gammal bok, bör man åtminstone göra det med en smula sunt förnuft!

Läkaren skall självklart enligt vetenskap och beprövad erfarenhet råda och behandla patienten; lindra plågor och där det är möjligt att bota. Det är dock (enligt nuvarande lag) patienten som suveränt bestämmer om hen vill ta emot behandlingen! Den logiska slutsatsen bör ju vara att patientens självbestämmande även omfattar rätten att avsluta sitt liv på ett värdigt sätt. Om jag i dag fortfarande vore i aktivt arbete som läkare, vore jag redo att under välkontrollerade lagliga former medverka till eutanasi.

Jag förstår att många kolleger är skeptiska och principiella eutanasimotståndare. Det är dock i verkligheten ett väldigt litet antal patienter som vill ha eutanasi så jag tror att det går att finna ett tillräckligt antal läkare som är villiga att bistå en patient som verkligen vill ha eutanasi.

Jag är själv 89 år, pensionerad sedan jag fyllde 68, tillsvidare någorlunda frisk, men det vore tryggt att veta att eutanasi kan tillgripas om livet blivit en svår plåga och man behöver kunnig hjälp för att avsluta sitt liv på ett värdigt sätt! Jag tror att Finland förr eller senare legaliserar eutanasi som man redan gjort i till exempel Holland.

Ossian Svensson, pensionerad allmänläkare, Tusby