Figaro 1917 – hur klarar vi detta?

Marzellina har blivit Ulla-Lina, Barbarina heter Ann-Katrina och Antonio har döpts om till Anton. Ålandsadaptionen av Figaros bröllop – med nyskriven svensk text och en handling förlagd till Mariehamn – är på många sätt snillrik.

Sneglar. Cherubino (Felicia Gyllenstig Serrao) och grevinnan (Therese Karlsson) iakttar gubbarna, kommendanten (Sergej Romanov) och Figaro (Philip Björkqvist), på badhuset i Mariehamn.

OPERA

Figaro 1917

Av W. A. Mozart med nytt libretto av Laura Ruohonen, Katarina Gäddnäs och Ida Kronholm. Regi Laura Ruohonen. Scenografi och kostymer Raija Malka, koreografi Veronika Lindberg, ljus Jarkko Forsman, teknisk chef Maria Antman. I rollerna: Philip Björkqvist, Frida Johansson, Sergej Romanov, Therese Karlsson, Felicia Gyllenstig Serrao, Niklas Spångberg, Jenny Carlstedt m.fl. Västerås sinfonietta, dirigent Anna-Maria Helsing. Premiär på Alandica 18.8.

Opera ska göras på ett visst sätt: Man får inte förkorta, inte transponera, inte översätta. Librettot skall hållas intakt, kompositörens vilja skall respekteras. Opera ska helst också framföras av superstjärnor, som både ska sjunga fenomenalt och kunna slå volter. Givetvis ska samma operor framföras eftersom inga hyfsade nya verk skrivits sedan Puccini.

Ovanstående stycke är skrivet med en gnutta ironi i syfte att spegla den likriktning, som gjort att operavärlden börjat upprepa sig själv. Hårdraget: Samma operor framförs överallt i liknande uppsättningar med likartade ambitioner, vilket gjort att många med rätta börjat fråga sig om man måste utstå en femtioelfte uppsättning av Figaros bröllop.

Men medan cynikerna har varit beredda att tala om operakonstens död, har man också kunnat skönja en motrörelse, där vissa personer tagit saken i egna händer och gjort opera på ett lite annat sätt. Förslagsvis med ultralokal prägel.

Åländska operaälskande politikern Barbro Sundback är en av dessa som med sina pigga initiativ går emot konventionerna: 2014 förverkligade hon och kulturföreningen Katrina den regissörsdrivna operan Magnus-Maria, där en trehundra år gammal historia gjordes till ett brännhett dagsaktuellt debattinlägg i hbtqi-frågor. Den här gången har man tagit sig an en gammal opera, Figaros bröllop, som förlagts till Åland under en tid när öarnas öde avgjordes. Med föreställningen säger man sig högtidlighålla Finlands 100-årsjubileum – men i programbladet frågar man i samma andetag hur festligt det är att fira samexistensen i en tid när landets regering ifrågasätter Ålands självstyre och språkpolitik.

Hejdlös idé

Idén att placera Figaros bröllop på Åland är hejdlös, men så är Figaro också ett verk som låter sig relativt smidigt placeras i olika miljöer. I välbevarat minne är uppsättningen på ÅST 2013, där handlingen var förlagd till 1950-talets Hollywood. Nu utspelar sig allt under en sommardag 1917 på badhuset i Mariehamn, vilket redan i sig är en historisk anakronism eftersom huset brann ner året innan. Men det viktiga är inte de historiska detaljerna utan stämningen.

Och stämning finns här. Garderoben har blivit bastu och plötsligt får begreppet dimridå en helt ny betydelse i Raija Malkas scenografi och kostymer.

Rolig är också den fria adapteringen: Susanna har fått tillnamnet Sundblom, Marzellina har blivit Ulla-Lina, Barbarina heter nu Ann-Katrina och Antonio har döpts om till Anton. Greven har blivit rysk kommendant, men hans gemål är alltjämt grevinna. Och Figaro själv har blivit telegrafist, som på morgonen mottagit informationen om tsarväldets undergång, även om han tiger om saken till kvällen.

Uppfinningsrikedomen imponerar alltså, detaljerna likaså. Som mest roande blir det när välbekanta arior sjungs med ny text och ny innebörd. Figaros hurtiga aria till Cherubino om den amorösa fjärilen (Non più andrai) kommer att handla om vad man gör med spioner – man äter upp dem med sylt och makaroner. Och Cherubinos svar – "du som vet vad kärlek är" (Voi, che sapete) – kommer att handla om något helt annat ("Jag som har upplevt vad politiken är").

Fastän regissören Laura Ruohonen, författaren Katarina Gäddnäs och regiassistenten Ida Kronholm har skrivit relativt mycket ny text är det mesta av dramat och personrelationerna intakta. Undantaget är då exempelvis grevinnans lojalitet: Om hon i Mozarts och da Pontes original fylldes av självömkan och sörjde sin mans otrohet, sjunger hon nu sin trånande aria i andra akten till minnet av sin ungdoms kärlek, Jean Sibelius. Om möjligt har Figaro blivit en ännu mer feministisk opera.

Sympatisk besättning

Sångargardet är också sympatiskt. Philip Björkqvist har kanske inte den mest utvecklade rösten ännu, men diktionen är föredömligt tydlig. Å andra sidan: Det finns de som textar tydligare än Jenny Carlstedt (Ulla-Lina), men röstmässigt och scenmässigt tillhör hon absolut de främsta.

Kvinnorösterna påminner förvånansvärt mycket om varandra och man får känslan av att flera kunde ha tolkat rollen som Susanna. Frida Johansson är ändå en utmärkt skönsjungande Susanna. Therese Karlsson har å andra sidan den moderliga framtoning som man hoppas på för grevinnan. Och Elina Granlund har den ungdomlighet och fräschör som krävs för Ann-Katrina/Barbarina.

Cherubino sjungs charmant av Felicia Gyllenstig Serrao och Mariinskijsolisten Sergej Romanov är som klippt och skuren för kommendantrollen – inte illa att lära sig hela operan på svenska. Niklas Spångberg har en viss kantighet, men också det behövliga djupet och stadgan i rösten för rollerna som trädgårdsmästaren och doktor Bartolo Kosola. Basilio (Carl-Fredrik Tohver) har blivit sympatisk svensk diplomat.

Västerås sinfonietta spelar några svaga stunder till trots mestadels skärpt – med naturhorn som gör mycket till för Mozartsoundet. Allra mest kommer jag att njuta av den ytterst stiliga bröllopsmarschen och snärtiga uvertyren som Anna-Maria Helsing dirigerar med schvung. Körens insats är töntig i början, men desto kraftfullare efter pausen.

Figaro 1917 kommer att stanna i minnet som en föreställning med stark personlig touch.

ANDRA LÄSER