Fotbollsfamiljen och det nya landet

Det finns ett stämningsfullt gammalt fotografi från våren 1990.

Alexei Eremenko står utanför stationen i Bennäs, strax utanför Jakobstad. Det är i slutet av maj och han har precis klivit av tåget. Han är klädd i en stilig, tidsenlig ljus trenchcoat med bred krage och under vilken man kan skymta fliken av en mörkgrå kavaj. Den randiga slipsen är löst knuten kring halsen. Håret är mörkt och axellångt, leendet soligt, och den pigga blicken är riktad rakt mot kameran. I bakgrunden kan man ana sig till det milda och inbjudande österbottniska försommarljuset, ja, man kan nästan känna doften av den nyklippta gräsmattan på Centralplanen som ligger där och bara väntar på att nykomlingen ska göra den till sin.

Alexei ser ivrig och förväntansfull ut, redo för nya äventyr. Föga anar han ännu att hans och familjens liv kommer att ta en avgörande vändning. Det här är hans andra besök i Finland – första gången var under U19-EM i Lahtis åtta år tidigare. Då var han lagkapten för det sovjetiska landslaget, och efteråt mindes han inte så mycket annat av den främmande miljön än just de utmärkta fotbollsplanerna.

Nu ska han visa upp sig för sin potentiella nya arbetsgivare, FF Jaro, en okänd finländsk klubb som hösten innan trillat ur den högsta serien och vars framtid ter sig oviss.

Men det kvittar. För Alexei må resan västerut förefalla som ett språng ut i det okända, men samtidigt är det en gyllene chans han inte vill missa.

Framför allt är han sugen på att spela fotboll igen, efter en lång paus då han bara tränat och rullat tummarna hemma i Moskva, i väntan på att få flytta utomlands.

Att familjen Eremenko över huvud taget hamnade i Jakobstad var egentligen slumpens verk – som så ofta här i livet.

Ja, egentligen var allt rinkbandyns förtjänst. Eller ”hockeybockey”, som idrottsgrenen också kallas i folkmun uppe i Österbotten.

Primus motor bakom Alexeis transfer var en lokal affärsman vid namn Stig Helin, som ägde ett företag i metallbranschen. Han var inte bara ett stort Jaro-fan, utan spelade också med i ett old boys-lag där man ägnade sig åt både fotboll och rinkbandy.

Eftersom den senare sporten var okänd i det dåtida Sovjet, beslutade Helin vintern 1990 att tillsammans med kollegan Karl Gustav Ståhlberg packa med sig klubbor och annan utrustning och resa till den sovjetiska huvudstaden i akt och mening att introducera den för ledargarnityret i storklubben Dynamo Moskva.

– Under sitt besök i Moskva träffade Stig Helin inte bara gamla ishockeylegender som Vitalij Davydov, utan kom också i kontakt med folk inom Dynamos fotbollssektion, berättar Jaros dåvarande ordförande Jan-Eric ”Janken” Holmberg. Under en kvällsbankett upplyste han sina värdar om att Jaro var ute efter några bra nya spelare, framför allt en playmaker, och undrade om Dynamofolket hade några tips. Det var då Alexeis namn dök upp.

Jaros dåvarande tränare, Hannu Touru, kommer framför allt ihåg de utdragna förvecklingarna kring Alexeis transfer.

– När Helin & Co reste iväg minns jag att jag sa till Janken: ”Nu får vi nog en eller två bra spelare därifrån. Vänta bara.” Nåväl, säsongstarten närmade sig och beskedet från Moskva dröjde. Till slut fick vi klartecken och Alexei kunde äntligen komma till Finland och Jakobstad för att visa upp sig. Men då var det så dags. På den tiden fick man nämligen bara ha två utlänningar i laget, och vi hade redan fyllt vår kvot för säsongen med esten Sergei Ratnikov och polacken Krzysztof Gawara, bra spelare båda två. Nåja, Alexei tränade med oss under en majvecka, och man såg ju direkt att han var en oerhört skicklig spelare och ett proffs ut i fingerspetsarna. Lika snabbt insåg vi att vi måste skriva kontrakt med honom illa kvickt innan någon annan klubb får nys om honom.

Jan-Eric Holmberg, som själv var före detta målvakt och hade lagt skorna på hyllan i början av åttiotalet, övertygades lika snabbt. Han berättar att förhandlingarna med Dynamo Moskva blev tuffa, men att Alexei och han snabbt hittade varandra.

– Det underlättade säkert att jag som gammal spelare hade en viss trovärdighet i hans ögon.

– Vi hann prata mycket fotboll under den halvannan timme som det tog för att oss att nå fram till ett personligt avtalsutkast. Det som intresserade Alexei mest var Jaros spelfilosofi. Jag berättade att vi vill spela bollen längs marken och satsa på passningsspel, vilket omedelbart tilltalade honom eftersom det ju motsvarar hans egen syn på fotboll. Vi kom följaktligen överens nästan på stående fot.

Jämför man med dagens transfersummor ter sig Alexeis prislapp – 120 000 mark för ett treårigt hyreskontrakt – givetvis som rena stölden. Trots att Jaroledningen visste att man inte skulle få användning för Eremenko under den första säsongen, tvekade man inte att teckna kontrakt med honom i alla fall.

– Vi visste förstås att vi måste hyra ut ”Yere” det första halvåret, men tyckte ändå att det var värt det, säger Holmberg. Det var också ett bra sätt för honom att vänja sig vid finländsk fotboll, resonerade vi. Så jag ringde först till GBK i Karleby, en klubb som då spelade i division två. Jag tänkte att det skulle vara en bra första klubbadress för Alexei, i och med att familjen då skulle kunna bo kvar i Jakobstad. Klubbens svar lämnade inte utrymme för tolkningar: ”Va e he för'a saatans Yeremenko? Ta hiid a så ska vi spark beina ååv a!”

I stället blev det i Uleåborgslaget OLS som Alexei gjorde succé under sin första sommar och höst i Finland.

Nya miljöer, nya språk, nya lagkamrater. Dessutom var Alexei tvungen att snabbt anpassa sig till en annorlunda fotbollskultur. Eller som han själv berättar:

Det var mycket som hände kring decennieskiftet. Hösten 1989 hade varit en enda räcka av dittills otänkbara världspolitiska händelser som plötsligt ägde rum slag i slag. Järnridån monterades ner. Vid midsommar hade det gått ett halvår gått sedan murens fall.

En titt på tidningsrubrikerna i Jakobstads Tidning från juni och juli 1990 vittnar om oroliga tider. Om hopp om en ljusning och det kalla krigets snara slut, förstås, men också om en otrygg utveckling där det ur familjen Eremenkos perspektiv var vanskligt att sia om hur framtiden skulle arta sig. Åt vilket håll skulle den politiska utvecklingen i hemlandet kantra? Skulle Sovjetunionen över huvud taget hållas samman? Hur skulle de politiska konstellationerna se ut om ett halvår? Ingen visste någonting med säkerhet.

Världen var inte bara fylld av frihetseufori, utan också av onda aningar.

Under försommaren 1990 präglades nyhetsflödet i finländska medier av berättelser om sovjetiska plankapare. Tre dagar före familjen Eremenkos ankomst till Jakobstad hade en tjugoårig studerande vid namn Oleg Kozlov kapat ett plan på väg från Riga till Murmansk, och tvingat det att landa i Helsingfors. En knapp vecka senare kapade den likaså tjugoårige Michail Vorfolomejev ett annat sovjetiskt plan och dirigerade det via Arlanda till Helsingfors. Under den sommaren var bägges asylansökningar under behandling, men avslogs till slut. I en ledare konstaterade Jakobstads Tidning att bilden ”av flygplanskaparen har kanske ändrat i dag. I de nu aktuella fallen är det fråga om obeväpnade, rädda och osäkra sovjetynglingar som söker frihet via Norden till USA. Det är inte längre fråga om till tänderna beväpnade terrorister som struntar i hur många människoliv de sätter på spel.”

Även i övrigt dominerades de finländska nyheterna av utvecklingen i Sovjet. Dagen före midsommarafton rapporterade Finska notisbyrån att Ryska rådsrepublikens nyvalde president, Boris Jeltsin, övervägde att avsäga sig sitt medlemskap i kommunistpartiet för den tid som han innehade posten som president. Hans syfte var ”att bli en bättre ledare”.

Nästa dag kunde korrespondenten för samma nyhetsbyrå berätta att Jeltsins konservative kollega Jegor Ligatjov dagen innan kritiserat kommunistpartiet för att ”klassperspektivet gått förlorat i samband med demokratiseringsprocessen i Sovjetunionen”. Och när det sovjetiska kommunistpartiet inledde sin 28:e partikongress i början av juli, skedde det, enligt tidningsrapporteringen, med signaler om ett förestående angrepp på partichef Michail Gorbatjov.

Det fanns med andra ord skäl för Eremenkos att oroa sig för utvecklingen i sitt hemland. Mot den bakgrunden kändes det tryggt att ha landat i lilla Jakobstad. Även om den nya miljön till en början gjorde dem lite förbryllade. Alexei berättar:

Midsommaren 1990 kom och gick. På tisdag kunde Jakobstads Tidning berätta att helgens facit var ungefär det normala: Nitton personer hade mist livet, merparten av dem till följd av drunkningsolyckor. Högtiden hade, med en finsk eufemism, varit ”livlig”, men i Jakobstadsnejden rapporterades åtminstone inga dödsoffer.

Också fotbolls-VM i Italien pågick för fullt. Det svenska laget hade tvingats återvända hem med svansen mellan benen redan dagen före midsommarafton efter den snöpliga missräkningen mot Costa Rica. Sovjetunionen, som två år innan spelat EM-final, gjorde samtidigt sitt sista VM någonsin. Det blev magplask direkt. Trots en avslutande 4-0-seger mot Kamerun lyckades man inte ta sig vidare, utan slutade sist i sin grupp. I söndagskvällens dramatiska åttondelsfinal slog blivande världsmästarna Västtyskland Holland med 2-1.

Efter midsommar började Alexei Eremenko träna med sin nya klubb i Jakobstad. Än så länge syntes hans namn inte i rubrikerna, men redan ett år senare skulle hela fotbolls-Finland veta vem han var.