Achtung, baby!

"Achtung, baby!" lyder en skruvad replik i crazykomedin Det våras för Hitler (1967), där Führern framställs som en tvättäkta hippie. Vad Europa saknar i dag är sannerligen mer flower power. Det handlar om blodigt allvar: en bristande reproduktionsvilja bland unga. Då den ekonomiska tillväxten och produktiviteten släpar fötterna efter sig måste välfärdsstaterna på ett eller annat sätt mana ungdomen att avla mer arbetskraft och skattebetalare – annars rasar systemet ihop som ett pyramidspel, skriver The Economist.

Men frågan är känslig. Under mellankrigstiden 1918–1939 var det framför allt fascistiska Italien och Tyskland som försökte sig på öppet natalistisk politik. Också Antti Rinne (SDP) orsakade främst rabalder då han hösten 2017 uppmuntrade finländska kvinnor till "barnfödartalko".

Den patriarkala och löjeväckande formuleringen kom totalt att överskugga ett viktigt budskap, som också har lyfts fram av regeringarna Katainen och Vanhanen samt av president Niinistö. Det är en matematisk sanning att Finland skriker efter fler barn och unga, i förlängningen fler arbetande och vårdande händer med tanke på framtiden.

Välfärdssamhället har kniven på strupen. Vi åldras i rask takt, medan den aktiva, skattebetalande befolkningen krymper i ilfart. Ekvationen går inte ihop. Finland är bland Europas första länder som står inför denna utveckling, tillsammans med Tyskland. Sydeuropa följer snart efter. Japan har försökt tackla utmaningen genom automation och robotisering, det finns inga alternativ för ett land med brist på arbetskraft och allergi mot immigration.

Alla verktyg behövs också i Finland: högre produktivitet inom arbetsmarknad och vård, stärkt sysselsättning, fler barn och mer immigration. En medvetet natalistisk politik är minerad mark, produktionsmedlen ligger ju bokstavligen i privata händer. Vi får knappast återse de gyllene födelsetalen, men redan en liten förbättring under de kommande åren – efter en djupdykning på sistone – skulle spela en betydande roll på sikt.

Kvinnorna i EU föder i snitt 1,6 barn. I vissa länder, speciellt i öst, är siffran så låg som 1,3. Situationens allvar har gått upp för Europeiska rådet, som har lyft fram saken på sin strategiska agenda. För första gången har man också utsett en kommissionär för demografi i Bryssel. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen vet likaså vad hon talar om: hon är mor till sju barn.

Speciellt i Finland har nativiteten rasat under 2010-talet: från 1,87 år 2010 till 1,35 i fjol. År 1947, under babyboomens kulmen, föddes hela 108 168 barn i Finland. Men trots sexuell frigörelse fortplantade sig de stora årskullarna föga: redan 1973 var födelsetalet nere i 57 000. Ännu 2010 föddes en relativt frisk mängd barn, nästan 61 000 stycken, men i fjol var vi igen nere i 45 597 – lika få som det katastrofala året 1868 då man levde på barkbröd och lavar. Effekten växer ränta på ränta och innebär på sikt allt färre som jobbar och betalar skatt.

Regimerna i Polen och Ungern öser generösa förmåner över familjer, dels för att köpa röster, dels eftersom låga födelsetal i kombination med utvandring skapar identitetsmässiga och kulturella utmaningar. Men det går varken att öka befolkningen med auktoritära ukaser eller ens nödvändigtvis via befolkningspolitiska morötter.

Frågan berör den allra mest privata livssfären och kan inte behandlas utifrån ekonomisk eller rationell effektivitet. Barn är identitet, barn är kultur, barn är framtidstro (eller brist därpå). För somliga är barnlöshet ett individualistiskt livsstils- eller konsumtionsval, för andra en djup personlig tragedi. Barn väcker frågetecken kring parbildningskulturens förytligande, med en kall slit och släng-mentalitet på dejtingappar.

Finland behöver hursomhelst en befolkningspolitisk diskussion, då alla länder tävlar om samma humankapital. Achtung, baby – minsann.