Insändare: Viktigt med korrekta fakta i vårddebatten

I sakdebatt vore det alltid viktigt med korrekta vårdfakta så att läsarna kan bilda sina egna uppfattningar om vilken vårdstruktur och vårdpolitik de vill stöda. Det har pågått en debatt om företagshälsovården och därtill om den grundsjukvård som anslutits till den. Till den hör även anställda inom samfund, stat och kommuner.
Till över hälften inköps den av privata läkarcentraler för att prioritera snabb läkartillgång för ofta lindriga symtom medan svårare sjuka degraderas till mycket längre väntetider som kan vara ödesdigra. Över tre miljoner medborgare utestängs från de fina vårdförmåner som löntagare prioriteras med och detta med ansenliga skattemedel. Grundlagen kräver medborgares jämlikhet inför lagen och lika rätt till behövlig vård på lika grunder.
Peter Rehnström tar till det grova artilleriet i sin polemik (HBL 22.7) mot mig och lägger texter på mig som jag aldrig skrivit utan som enbart Rehnström fabulerar ihop för att ge stöd åt sina upprepade vilseledande fakta.
Jag har utgått enbart från strikta fakta och till stöd för dem har jag hänvisat till FPA, till Sitra, till THL:s ledning och till professorer i vårdekonomi i Åbo och Jyväskylä universitet och till OECD och EU. Rehnström sopar alla dessa fakta under mattan och insisterar på att hans uppgifter vore de enda rätta.
Han har redan tidigare i HBL-debatten överraskat med felaktiga fakta gällande vårdarnas löner som han trissat upp genom att ta med övertid och tillägg för nattarbete. Sådana lönejämförelser är absurda.
Rehnström har försökt påvisa att löntagarnas arbetsinkomstförsäkring uppbärs för att täcka företagshälsovårdens kostnader. Men den uppbärs även för att täcka kostnaderna för sjukdagpengar, för föräldraledigheter och för rehabilitering. Staten får lägga ordentligt till för dessa kostnader.
Utöver det får företagen avdra alla kostnader för företagsvården vilket minskar skatteintäkterna och bortfallet ska täckas med allmänna skattemedel. Löntagarna erhåller därtill dessa förmåner skattefritt vilket innebär mera skattebortfall som ska täckas av övriga skattebetalare. Till råga på allt är löntagarnas läkarbesök gratis medan fattiga arbetslösa och pensionärer ska betala för varje besök.
De sistnämnda betalar därtill högre sjukförsäkringspremie än löntagarna med sin gräddfil till vården.
OECD gjorde en utredning med 22 länder och deras segregationsomfattning i vården. Finland blev tredje sämst efter de sämsta Mexiko och USA.
Företagen kan erbjuda gratis tandvård åt anställda som då även får den skattefritt och företagen avdrar i beskattningen. Men riksdagen indrog för länge sedan möjligheten för fattigare medborgare att avdra höga sjukkostnader i beskattningen.
Företagen kan erbjuda anställda, i allmänhet det högsta skiktet, gratis vistelse på privatsjukhus och allt är avdragbart i beskattningen och skattebortfallet ska täckas av övriga medborgare.
Rehnström drar till med att jag säkert även vill ta bort skatteavdraget för kultursedlar och alkohol. En gång träffar han rätt. Alkohol förorsakar miljardskador och för dess inköp behöver företagen ingen avdragsrätt. Jag vill inte betala skatt för att understöda de mängder av sjukdomar och död som den förorsakar. Kultursedlar behöver fattiga ensamma pensionärer och arbetslösa medan löntagare har gott om pengar att betala sådana utgifter själv. Och som tidigare finansminister Viinanen sa att om riksdagsledamöter och offentligt anställda med skattemedel vill färdas i businessklass ska de betala resekostnaderna själv. Så ska en finansminister säga.
Rehnström fabulerar att jag skrivit att läkare från privata läkarcentraler ska tvingas till hälsocentralerna. Det har jag aldrig skrivit. Jag har förenat mig i de bästa sakkunnigas åsikt att lockelsen att gå över till den lättare företagshälsovården är stor vilket minskar antalet läkare på hälsocentralerna.
I tiderna sa arbetsminister Leppänen att om hans koncept förverkligas avhjälps största delen av arbetslösheten inom sex månader. Jag har i tjugo år beskrivit med många konkreta exempel konceptet hur läkarbristen på hälsocentraler upphör.
Inom tre månader kan det ske utom i avlägsen ödemark. Metoderna vore mycket enkla och senare har nuvarande omsorgsminister Aki Lindén framfört liknande förslag men i skräck för sitt parti vågar han inte ta upp dem i regeringen.
Rehnström har jag förr uppskattat som en seriös debattör som strävar efter fakta och jag hoppas att hans avsteg från den linjen är övergående.
Bo Holmberg, Karis

ANDRA LÄSER