Konsertrecension: Dödens gruvliga visor och frapperande aktuella 900-talstexter

En festival ser, i bästa fall, ut som sin konstnärliga ledare och nuvarande konstnärliga ledaren för VocalEspoo, Taavi Oramo, hade för sina andra – och den första på fulla cylindrar fungerande – festivalupplaga sammanställt ett program, som inte helt lätt lät sig inordnas inom ramen för gängse estetiska fållor.

Från att ha varit en mer utpräglad, om än inte direkt traditionell, körfestival har tillställningen nu förlänats en ytterligare programmässig dimension i form av en frejdigt gränsöverskridande och skönt mångfasetterad profil med allt från nystöpt musik för röst och elektronik till en rykande färsk köropera, Aukio, signerad Heinz-Juhani Hofmann.

Vi har under festivalveckan stött på programpunkter som Emma Salokoskis och Jarmo Saaris jazz- och världsmusikfärgade duoafton, Kajsa Dahlbäcks och Essi Luttinens exkursioner i den relativt nyfunna och fortfarande oidentifierade barockmästaren Carlo G:s musikaliska värld samt samiska Ánnámárets (Anna Näkkäläjärvi-Länsman) Nieguid duovdagat-projekt.

Desto mer välkommet var det just därför att evenemanget avslutades med en så när regelrätt körkonsert. Så när, därför att EMO Ensembles och Somnium Ensembles konsert i Hagalunds kyrka inleddes med en solosångavdelning, som ändå på ett naturligt sätt sammanlänkades med a cappella-avdelningen.

I Modest Musorgskijs sångcykel Dödens sånger och danser skildrar de fyra sångerna döden ur lika många synvinklar och Markus Suihkonen och hans samspelta partner vid flygeln, Marita Viitasalo, fann de flesta av de ur de gruvliga texterna framsprungna, mångskiftande uttryckslägena. Den dynamiska skalan rörde sig från andlösa pianissimon till rungande fortissimon och Suihkonens präktiga stämma och naturliga musikalitet bäddar för en fin internationell karriär.

I Alfred Schnittkes Konsert för kör (1985) handlar det om frapperande aktuella och tankeväckande texter av den armeniske 900-talsmunken, mystikern, filosofen, teologen och poeten Gregorios av Narek. Den prosaiska titeln till trots baserar Schnittke sitt trekvarttimmen långa verk på urgammal ortodox tradition på vilken han applicerar modernare tongångar och resultatet är på ett fascinerande sätt tidlöst och i emotionellt hänseende universellt.

Elisa Huovinen hade till sitt förfogande en verklig superkör och för en gångs skull var herr- och damstämmorna i balans (33 respektive 34 stycken). Helhetsklangen var stundtals hårresande kraft- och märgfull, men även de stillsammare nyanserna togs väl till vara.

Basarna kunde i de svagare tonlägena klinga aningen vardagligt och sopranerna fick i de högsta lägena ställvis något gällt över sig. Överlag handlade det dock om blandad körkultur av bästa inhemska märke och Huovinen utvann en känslomässigt rikhaltig substans ur sitt musikaliska och röstmässiga material.