Kärnvapenhotet innebär en ständig krissituation

16.05.2022 17:17
I sin krönika (HBL 8.4) ”Hur vi vande oss vid bomben” nämner Måns Nyberg Robert Jungk vid sidan av Gûnter Anders, båda initiativtagare till den internationella antikärnvapenrörelsen.
Robert Jungks bok Starkare än tusen solar (1957) , blev för mig och många i min generation en ”handbok” i kärnvapenförståelse och därmed väckelse beträffande förstörelsekapaciteten.
Den första atombomben, ”Little Boy”, togs i militärt bruk den 6 augusti 1945 över Hiroshima.
I dag har vi 8-9 (Israel?) kärnvapenmakter och 1985 fanns det uppskattningsvis 65 000 kärnvapen i världen och i dag kanske 14 500. Det fanns en nedrustningstid för kärnvapen men den är förbi och sedan 2017 har vi FN:s Kärnvapenkonvention som förbjuder kärnvapen, 122 länder röstade för och 50 har ratificerat avtalet som därmed ansågs träda i kraft 22 januari 2021. Men ingen atomvapenmakt fanns med vid den ursprungliga konferensen och det enda Natolandet som deltog, Nederländerna, röstade mot förslaget.
I dag har vi Vladimir Putin och hans stab som utan minsta hämningar hotat med kärnvapenkortet.
Under 1960- och 1970-talen förekom starka manifestationer mot atomvapen – och för fred. Vi hade Kubakrisen som lätt hade kunnat eskalera till atomvapenkrig. Vietnamkriget tog slut 1975. Men konflikter har det inte varit brist på och stormakterna har fått tillfälle att öva sig i mindre makters konflikter – dock utan atomvapen.
Läkare mot kärnvapen grundades 1980 i Genève av initiativtagare från såväl USA som Sovjetunionen i kalla krigets skugga och finns nu i 63 länder och har cirka 150 000 läkare och medicinestuderande som medlemmar. Ändamålet är att påverka den allmänna opinionen och beslutsfattarna utifrån ett medicinskt och allmänmänskligt perspektiv och arbeta för en total nedrustning av alla kärnvapen. Organisationen (International Physicians for the prevention of Nuclear War, IPPNW) tilldelades Nobels fredspris 1985.
Det skulle nu gälla att återuppväcka informationsaktiviteterna och presentera oss alla för vad ett atomkrig innebär konkret för människor och planeten.
Information om kärnvapenkrigets konsekvenser är svår att ta till sig och i dag är vi påverkade av ett informationsflöde där underhållning, information och desinformation är i den grad sammanvävda att det är svårt presentera faktabaserade fakta.
En svårighet i sammanhanget är att ”tvillingarna”, kärnkraft och kärnvapen, borde kunna separeras. Kärnkraften försvinner inte, den behövs ohjälpligen för att mana den fossila kraften tillbaka i jorden och därmed hantera klimatproblematiken.
När det gäller användningen av kärnvapen är det, utöver de mänskliga lidandena, just klimatpåverkan som fullbordar katastrofen för planeten. Om vi förväntar oss att ett krig med ”små” atomvapen inte är så farligt har vi redan förlorat förmågan att förhålla oss realistiskt till vad det är för krafter som släpps lös hos de människor som håller i dessa vapen till vad vapnen åstadkommer.
Kärnvapenhotet i sig innebär en ständig krissituation för alla involverade medförande grumlad omdömesförmåga – och då inte minst politiker och militärer som sitter isolerade och ständigt ska ta ställning till mängder av svårtydbar information – men likaväl oss alla människor här på jorden som på något sätt är medvetna om hotets existens.
Det finns alltså ett behov – inte bara att informera om kärnvapenhotet – utan också om hur vi mänskligt reagerar på ett hot och hur en sådan krisupplevelse kan bearbetas för att uppnå ett förnuftigt sätt att fungera och hantera hela problematiken.

Christoffer von Kraemer,

legitimerad läkare, Helsingfors

ANDRA LÄSER