Minns att vi inte slåss mot varandra, utan mot de skador viruset orsakar

Leïla Slimanis roman Le pays des autres beskriver äktenskapet mellan en elsassiska och en marockan på 1950-talet. Hustrun kvävs av snäva könsroller, mannen kan skämmas för att ha svikit sitt land genom att älska henne. Men i en stark scen mot slutet finner paret varandra medan de bevittnar de allt blodigare striderna mellan nationalister och franska lojalister: ”I den stunden var de inte i motsatta läger … Nej, i den stunden tillhörde båda ett läger som inte fanns, ett märkvärdigt läger där förlåtelse för våldet och medlidande med både mördarna och de mördade blandades i lika hög grad.”

Finland är inte i krig, dock i den största krisen på årtionden som nu nått sin hittills värsta fas. Över 1 600 döda. Sjukvårdens kapacitet är inte hotad, utan överskriden: 700 coronapatienter vårdas i skrivande stund, ett nytt sjukhus har öppnats, väntetiderna för vanliga skador sägs kunna bli 60 timmar. Testandet och spårningen har kollapsat, den nationella och lokala coronapolitiken är ett virrvarr. Experterna tycker olika, politikerna tycker inför valet alltmer olika de med.

Några säger att den nyaste varianten bör få svepa genom befolkningen, att det värsta snart är över, att nya restriktioner gör mera skada än nytta. Andra säger att vi borde värna liv och hälsa enligt smittskyddslagen, att både de mentala och ekonomiska kostnaderna av "lev och låt insjukna"-tänket blir högre än av skyddsåtgärderna.