Fungerar organisationen Nato?

Finlands förhållande till Nato kan inte enbart vara en fråga om relationen till vår östra granne.

Diskussionen om Finlands eventuella medlemskap i Nato fick en hel del utrymme i presidentvalsdebatten. Det är dock alltför enkelt att dra några slutsatser utifrån kandidaternas ställningstaganden. Det faktum att Nils Torvalds uppträdde som den enda med klara medlemspreferenser och stannade som jumbo med 1,5 procent av rösterna bör ses i ett helt annat perspektiv än Natofrågan. Kunde en Natoivrare bland till exempel Sannfinländarna ha gett sin röst åt Torvalds. Osannolikt och vi vet varför.
Var har vi då Nato i dagens värld? Organisationen grundades 1949 som en motvikt till Sovjetunionens aggressiva beteende. Senare utveckling och framför allt utvidgningen till forna så kallade östblocksländer som Polen, Ungern och Rumänien har av den ryska ledningen tydligt upplevts som aggressiv. Kombinationen försvarsallians och fientlig expansion är problematisk.
Ser man på organisationen Nato bör det ihågkommas att vi talar om en konsensusbaserad allians där besluten måste avspegla medlemmarnas kollektiva vilja. Medlemsländerna har dock rätt att avstå från ett Natouppdrag, vilket också skett. Däremot hänvisar man alltid till artikel 5 i grundstadgan, som fastslår att ett angrepp på en Natomedlem bör ses som ett angrepp på alla Natoländer.
Har Natoförespråkarna analyserat styrningen av försvarsalliansen för att skapa sig insikt i hur den kunde reagera i en besvärlig krissituation? Vilken är konsensus bland medlemsländerna i dag? Polen och Ungern är på väg bort från de demokratiska ideal som Natos grundstadga egentligen förutsätter. Också i Rumänien finns planer på att urholka rättsstaten. Den front som försvarsalliansen byggt upp med tilltagande oro i bland annat Ryssland som resultat ser nu ut att gå mot en märkbar uppluckring. Tre länder i Natos ytterkant fraterniserar öppet med den i särklass största potentiella fienden, Ryssland.
Den näst största medlemmen, Turkiet, inger med sina lokala problem och gamla konflikter med Grekland inte heller någon internationell tillförsikt och kan ställa till många svårlösliga problem i frågor som kräver konsensus bland samtliga medlemsländer.
Som en alltmer oförutsägbar medlem upplevs Förenta staterna. President Donald Trumps klart formulerade "America First”, hans avoga inställning till globala organisationer såsom Förenta Nationerna och andra samarbetsorgan lovar inte gott. Enligt Counsil on Foreign Relations spenderade Natoländerna 890 miljarder dollar på försvar 2015. Förenta staterna stod för 70 procent av denna utgift, upp från 50 procent under kalla kriget. Trumps expansiva ekonomiska åtgärder, med betydande skattelättnader föranleder mastodontiska budgetunderskott och detta kan leda till märkbara nedskärningar i alla de engagemang som inte tjänar “America First”.
I Europa, med Tyskland i ett besvärligt regeringsläge och den katastrofala brexitutvecklingen i Storbritannien sker sannolikt en starkare fokus på många mer aktuella problem än att utveckla Nato som organisation.
Ju mer medlemsländerna går i sina egna riktningar desto starkare blir Natos verkställande ledning med Jens Stoltenberg i ledningen. Har den verkställande ledningen "ägarnas” (Natoländernas) gemensamt och aktivt omfattade stöd för alla nödvändiga ställningstaganden och åtgärder eller får den "rumstera” efter eget gottfinnande?
En inte helt välkommen situation i exempelvis företagsvärlden om styrningen sladdar.
Eftersom Nato, enligt egna upprepade påståenden, skall ses som en fredsbevarande organisation ställer man sig frågan huruvida det globalt nödvändiga bidraget till utvecklingen i fredlig riktning har all den övergripande politiska tyngd och diplomatiska kompetens som krävs. Eller blir tyngdpunkten förlagd enbart på militär styrka.
Finlands förhållande till Nato kan alltså inte enbart vara en fråga om relationen till vår östra granne. Vi bör med finländsk noggrannhet och pragmatism bedöma den verkliga nyttan av ett medlemskap i skenet av hur enhälliga medlemsländerna är och hur väl samstämmiga globala målsättningar, strategier och åtgärder kunde formuleras och omsättas i vår osäkra framtida verklighet.
Vilket värde skall Finland sätta på de eftertraktade “säkerhetsgarantierna” som denna smått krackelerande organisation kunde erbjuda?

Tom Palmberg

Helsingfors

ANDRA LÄSER