Buu-Malin ville skriva en ljuddramaserie för barn som är spännande på riktigt

När det enorma energibolaget Green Energy vill köpa marken under husbolaget på Höboda Hill blir de fyra vännerna Edith, Cleo, Vide och Aiden som bor där fundersamma: varför ska det sättas upp en vindkraftpark just där? I samband med en renovering i ett av trähusen hittar Edith ett gammalt brev och får reda på att det sedan länge finns en diamant gömd på platsen. Det är naturligtvis den som energibolagets vd Karl Magnat är ute efter, men barnen bestämmer sig för att också ge sig in i skattjakten. Så börjar Malin Olkkolas ljuddrama Höboda Hill & Jakten på jättediamanten som har premiär på Arenan på skärtorsdagen den 14 april.

– Jag tyckte det var intressant att göra grön energi, som egentligen är en bra sak, till en täckmantel för boven i dramat, säger Olkkola som jobbar som programledare i Buu-klubben.

Hon håller med om att anslaget i serien litar på målgruppens (10-12 år) förmåga att tänka själv.

– Det återstår att se hur det tas emot, men jag vill att serien ska kännas angelägen. Det har ingen betydelse om barnen hittar en karta och går ut på skattjakt om det inte finns något på spel, men det gör det i och med att de måste rädda sitt hem.

Redan i det första avsnittet får man reda på att Karl Magnat har skumma kopplingar till en rysk oligark, en passage i manuset som blivit skrämmande aktuell i samband med kriget i Ukraina.

– Men orsaken till att jag började tänka på ryska maffian och den undre världen från första början var att jag har sett för många Beck-filmer. Men visst är det skrämmande att det råkade passa så bra just nu, säger Olkkola.

Ljuddramaserien är Olkkolas första, och det är första gången hon både skriver manus och regisserar själv.

– Det har varit jättespännande och en helt ny upplevelse för mig. Det är bra att man ibland kastar sig in i saker utan att tänka efter så mycket, säger hon och skrattar.

Höboda Hill är ljudmässigt ett klassiskt äventyrsdrama med högt tempo, skattjakt, episk musik och skurkar som skrattar elakt. Olkkola berättar att hon har inspirerats av Astrid Lindgrens saga om Mästerdetektiven Kalle Blomqvist och Enid Blytons Vi fem-böckerna som hon själv plöjde igenom som barn.

– Det jag alltid har gillat med Kalle Blomqvist är att det inte blir obehagligt men ändå spännande på riktigt. I den sagan blir ju en person mördad och en annan nästan förgiftad med arsenik!

I en tidig version av Olkkolas manus fanns en scen där Karl Magnat skjuter två personer och sedan slänger dem i en grav på kyrkogården.

– Men jag strök det. Det blev lite för hemskt, säger Olkkola som tillägger att tanken har varit att barn ska kunna lyssna på serien ensamma om de vill.

Två av rollfigurerna i serien, René och Alba, påminner om de fumliga inbrottstjuvarna som blir överlistade av den lilla pojken i Ensam hemma-filmerna. Olkkola berättar att hon hittade deras förebilder i hyenorna i Lejonkungen, där den ena är lite smartare och den andra bara hänger med tungan. Dynamiken mellan ljuddramats barn och vuxna påminner samtidigt lite om vuxenkaraktärerna i tonårsserierna Skam och Sex Education, där de töntiga vuxna figurerna kan tänkas reflektera en ung persons bild av hur aningslösa till exempel föräldrar kan vara.

– Man märker inte genast hur töntiga René och Alba är. Först verkar de mest skrämmande. Men i allmänhet tycker jag att vuxna har en tendens att överskatta sin intelligens, säger Olkkola och skrattar.

Det är naturligt och självklart att barnen till exempel chattar och googlar i serien. Före intervjun med HBL har Olkkola varit på en föreläsning med Yles barnredaktion där de diskuterade ett ämne som de jobbar med så gott som varje dag: hur viktigt det är att känna sin målgrupp.

– Barn och unga förändras hela tiden och deras trender kommer och går i ett snabbt tempo. Det lönar sig att känna målgruppen och veta vad den gillar när man gör underhållning för dem.

En av seriens barnskådespelare fick också orsak att putsa upp manuset under en inspelning, berättar Olkkola.

– Först stod det i manuset att barnen skickade Whatsapp-meddelanden till varandra, men det var någon av dem som sa att de aldrig skulle skicka på Whatsapp, för ”man skickar ju på Snapchat”.

Läs också: Nya finlandssvenska ljuddramer produceras på löpande band