Insändare: SFP:s svåra val

Riksdagsvalets utfall var ingen överraskning, förskjutningen klart högerut var väntad. Bakgrundsfaktorer var bland annat regeringens vänsterorientering och legära inställning till skuldsättningen, men också de interna stridigheterna, som tidvis förlamade handlingsförmågan. Det allmänna intrycket försämrades så snart regeringen övergick till att utöva normalrutin efter pandemin.

Den nya regeringen har framför sig en krisande ekonomi, som måste åtgärdas. Valet var i första hand ett ekonomival. Inte ens en för våra förhållanden rejäl tillväxt på över två procent räcker till för att finansiera vår nordiska välfärd, men för de närmaste åren prognostiseras en tillväxt på knappa en procent. Vi konsumerar mera än vi förtjänar. Hållbarhetsgapet ökar och det årliga lånebehovet stiger enligt finansministeriet till minst 10–12 miljarder euro under följande fyra år. Utvecklingen är inne på helt fel spår, och blir allt dyrare: Krisen är ett faktum bland annat inom vårdnaden och omsorgen, skolan, energin, lantbruket, investeringarna och produktiviteten. Och den demografiska triangeln står allt mer på huvudet – en basal katastrof för vår ekonomi. Samtidigt höjer den normaliserade räntenivån finansieringskostnaderna flerfaldigt.

Alltför många tycks ha svårt att inse, att nämnda kriser är en direkt konsekvens av vår dåliga ekonomi och att de på sikt inte kan lappas med en ökad skuldsättning. Regeringsförhandlingarna är därför svåra, prioriteringarna går i kors. Förhandslåsningarna gör inte saken lättare. Redan före processen inletts har de realistiska regeringsalternativen reducerats till två: borgerligt eller blårött.

Konstellationen har lett till att SFP kanske får axla ansvaret som regnmakare och avgöra den kommande regeringens politiska bas. Rollen har sina sidor.

Om partiet väljer borgerligt får vi en regering vars tyngdpunkt – givetvis vid sidan om regeringens alla andra viktiga uppgifter, som här inte ska listas – för verksamheten är ekonomin, långsiktigt och akut. Förutom strukturella reformer går koalitionen bland annat in för en ekonomisk anpassning, vilket också innebär otacksamma nedskärningar. De dissekeras dagligen av oppositionen och i media, som är intresserad av vem som i proportion får betala mest. Regeringen kommer givetvis att utsättas för en massiv kritik och kontinuerligt organiserade missnöjesprotester. Populariteten dalar.

Den borgerliga koalitionens fortsatta fullmakt att förverkliga uppdragets andra fas – alla parter är överens om att den offentliga ekonomins balanseringsprogram kräver två mandatperioder – är osäker.

Om SFP väljer det blåröda alternativet betyder det fritt fram för det största oppositionspartiet Sannfinländarna. Beskyllningen för att ha åsidosatt valresultatet och därmed folkets vilja kommer snabbare än ett brev på posten. Så gott som alla regeringens beslut kommer att bemötas med en oändlig kritikkanonad. Partiet dominerar oppositionspolitiken och kritiken vinner därmed stort medialt intresse. Slagord som borrar sig in i allmänhetens medvetande kommer inte att saknas. Kritiken når sin kulmen om fyra år, i valdebatten inför riksdagsvalet.

Ove Ohlström, Helsingfors