Den här kolumnen kommer att innehålla millennialklichéer som du kanske kommer att betrakta som nedlåtande uppenbara. En sådan känsla hade jag när jag planerade vad texten skulle handla om. Samtidigt, i denna digitalt drivna och hyperstimulerande värld med flyktiga upplevelser, snabba trender och krympande koncentrationsförmåga, är det ofta klichéer som hjälper mig att komma ihåg det viktiga. Låt mig förklara.
Få människor har skrivit bättre om klichéer än David Foster Wallace. Ett av hans kändaste verk är hans avslutningstal i Kenyon College 2005, ”This is Water”, som är livsförändrande fantastisk i sig. I talet uttrycker Wallace sina tankar om värdet av den humanistiska allmänbildningen. Det som ofta uttrycks med följande plattityd: ”en humanistisk allmänbildning lär dig inte vad man ska tänka, utan hur man ska tänka”. En fantastisk kliché, men vad betyder det egentligen?
Wallace börjar sitt tal med en anekdot om två unga fiskar som simmar runt i havet. De träffar en äldre fisk som frågar dem ”Hur är vattnet?”. De två unga fiskarna simmar förvirrat vidare tills den ena säger ”Vad tusan är vatten?”.
