Hemma-VM – men karnevalen och feststämningen lyser med sin frånvaro

Ishockey-VM i Tammerfors och Helsingfors har pågått i snart en vecka. Men den stora folkfesten har vi inte sett några som helst spår av.

Det har varit mer synkroniserad klädsel än bra stämning i VM hittills.
Lill-lördag, vårens varmaste dag, hemma-VM, slutsåld arena och lejonen mot Tre Kronor i den nybyggda arenan i Tammerfors.
Inramningen kunde knappast ha varit mycket bättre då Finland och Sverige drabbade samman i onsdagens sena match.
Men något saknades i Nokiaarenan.
Måns Karlsson, chefredaktör och krönikör på hockeysverige.se, sammanfattade onsdagskvällen väl:
”Med risk för att låta som en bitter svensk måste jag säga att stämningen i Nokia Arena var en besvikelse. Den var rent mjäkig, för det mesta.”
Nej, Måns. Det finns ingen risk för att vi uppfattar dig som en bitter svensk. Du har helt rätt. Stämningen var inte bara mjäkig. Under långa stunder fanns det ingen stämning i arenan.
Tredje perioden: Matchen mellan Finland och Sverige står och väger, det står 2–2 på tavlan och lagen jagar ett segermål. Arenan borde koka. Du borde inte kunna höra dina egna tankar. Du borde känna matchen i hela kroppen.
I stället är det så tyst i arenan att det går att höra vad spelarna ropar åt varandra trots att pressläktaren är på övre etage i hallen.
Att matchvärdarna med jämna mellanrum jagar upp publiken att göra vågen och dansa till domarnas tecken är inte tillräckligt för att skapa stämning då publiken i sig inte verkar vara speciellt intresserad av att heja fram det egna laget.
I ett hemma-VM kan och ska publiken vara den extra spelare, den ska ge laget på isen energi, den ska få motståndarna ur balans och den ska ge dem som är på läktaren kalla kårar.
Men i Tammerforsarenan har allt det här uteblivit.
Och det är inte bara under Sverige-matchen som stämningen varit lam.
Hittills har taket inte lyft en enda gång under VM.
Vad beror det då på att publiken inte tänder till?
Då en ser ut över publikhavet är det en fröjd att se att hur många som är klädda i lejontröjor. Publikhavet har varit så gott som uteslutande blåvitt under Finlands matcher i VM.
Ett problem är att en betydande del av biljetterna sålts till företag som använder VM för att bjuda in sina samarbetspartners och kunder för en trevlig kväll i hockeyns tecken.
Att den sortens publik främst kommer till hallen för att umgås, nätverka och träffas minskar chansen att de ska stå upp och vråla ut sina känslor på läktaren.
Den sortens karnevalstämning vi är vana att förknippa med ishockey-VM är precis vad som lyst med sin frånvaro i Tammerfors.
Var är alla killar som gillar att dansa med bar överkropp på läktarna? Var är maskeradkostymerna? Var är danserna på läktaren? Var är de roliga skyltarna?
Var är den galna hockeypubliken som simmar i fontäner utan vatten mitt i vintern?
Det känns som om hela supporterkulturen saknas i hemma-VM.
En delförklaring är förstås att de inte har möjlighet att sitta på läktaren. Då biljettpriserna är höga är det just de potentiella cirkusclownerna som ofta måste stanna hemma.
Där fotbollslandslaget har pohjoiskaarre som följer laget i vått och torrt har hockeylandslaget ingen klack.
Lejonen må vara vårt mest folkkära landslag men problemet är att de är rätt viktiga för de flesta men inte livsviktiga för någon. Där fotbollslandslagets hard core-supportrar inte missar en hemmamatch finns det knappt någon hockeyvän som ser samtliga lejonens hemmamatcher på plats under en säsong.
– Det är som att vara på en jävla begravning!
Kommentaren hördes klart och tydligt trots att den kom från en supporter flera läktarsektioner bort under måndagens match mot USA. Det var i tredje perioden då det stod 4–0 på tavlan för lejonen. Och det var dödstyst i hallen.
Hockeyförbundet har gjort ett starkt arbete då lejonen vuxit till landets största, starkaste och mest populära varumärke och landslag. Men samtidigt har förbundet misslyckats med att skapa en kärngrupp som skulle se det som sin hjärtesak att hålla uppe stämningen under matcherna.
Tänk om det fanns en gruppering som pohjoiskaarre som sjöng, ropade, viftade med flaggor och hejade fram sitt lag från början till slut.
En supportergruppering som stöder det egna landslaget spontant skulle ha större chans att få med sig resten av publiken än en publikvärd som säger när publiken ska dansa och när den ska göra vågen.
Men den sortens publik som skapar stämning på matcherna betalar inte ett par hundra euro för att gå på en match. De borde erbjudas möjligheten att köpa subventionerade biljetter i utbyte mot stämningen.
Men så länge läktarna är fyllda nöjer sig förbundet förstås med en sämre stämning i hallen i kombination med högre biljettintäkter.
ANDRA LÄSER