Petteri Orpos många alternativ blev genast färre, och de flesta är dåliga – Maria Ohisalos dagar som ordförande räknade

Samlingspartiet gjorde ett strålande val under ledning av Petteri Orpo, som får börja sondera för att få ihop en regering.

Orpo har flera alternativ, men en närmare titt på dem visar att alla har sina brister. Ska Orpo få till en majoritetsregering kan han välja mellan två huvudalternativ – ett borgerligt och ett blårött – som kan byggas ut på lite olika sätt.

Det borgerliga känns naturligare för Samlingspartiet, som framför allt vill ändra på den ekonomiska politiken. Det går betydligt lättare med Sannfinländarna än med Socialdemokraterna. I gengäld kan det köra ihop sig med Sannfinländarna i andra frågor, som arbetskraftsinvandring och EU-politik, där SDP är ett behändigare alternativ.

I Samlingspartiet vill man behålla alla kort på handen och aktar sig för att säga vilketdera huvudalternativet som vore att föredra. HBL listar några alternativ och varför de är problematiska.

Samlingspartiet, Sannfinländarna och Centern skulle få en betryggande majoritet i riksdagen med 117 mandat och bilda en ideologiskt rätt tajt trio, lik Juha Sipiläs (C) regering 2015. Den lyckades ta flera tuffa beslut i svåra tider, många visserligen impopulära. Sannfinländarna sprack efter halva valperioden medan Centerns väljarstöd rasade i valet 2019.

Utöver Orpos självklara utmaning med att hitta en gemensam linje med Sannfinländarna finns ett annat hinder. Mycket talar för att Centern vill gå i opposition efter sin andra raka brakförlust och ett historiskt dåligt valresultat.

”Det finns bara en slutsats att dra: vår plats är i oppositionen”, säger partiledaren Annika Saarikko i ett uttalande.

Det försvårar för Orpo, men Centern har stretat emot förut bara för att ändra sig. Det skedde senast 2019. Den här gången är motståndet ändå mer kompakt än senast.

– Vi kan absolut inte gå med i regeringen, och jag bedömer att vi är många som delar den uppfattningen. Det vore helt enkelt inte vettigt för partiet, säger Aleksi Sandroos, som är ordförande för Centerunga.

Han säger att Centern måste hämta andan och hitta sin förlorade linje. Det gör man i opposition.

– Att byta ordförande hjälper inte. Vi behöver förändringar i partistyrelsen. Den är ett enormt organ utan klar politisk riktning eller strategi.

Om Centern inte är ett spelbart kort kan Orpo ändå välja en borgerlig koalition med Sannfinländarna, SFP och Kristdemokraterna. Det skulle ge 109 platser och en hyfsad riksdagsmajoritet.

Men inte heller det här alternativet är bara att realisera. För SFP vore det mycket problematiskt att regera med Sannfinländarna, även om programmet avgör. Anna-Maja Henriksson sade redan på valkvällen till HBL att hon håller fast vid att SFP inte kan gå med i en regering som gör sannfinländsk politik. Andra SFP-profiler har på förhand uteslutit samarbete med Sannfinländarna.

För att den här kvartetten ska bli verklighet krävs att Sannfinländarna ger efter inte bara i EU-, invandrings- och klimatfrågor utan också accepterar en politik som respekterar mänskliga rättigheter. Då börjar kravlistan bli så lång att Sannfinländarna osannolikt är med på en sådan konstellation.

Om det inte går att bilda regering med Sannfinländarna är Petteri Orpos andra huvudalternativ att ta in SDP i stället. Då blir det jobbigare med den ekonomiska politiken, men lättare i många andra frågor. Till exempel i stadspolitik skulle Finland kunna ta flera kliv framåt eftersom de här två partierna finner varandra där.

Enklast vore då, igen, att plocka med Centern. Men som sagt talar mycket för att Centern går i opposition. Saarikkos budskap är tydligt, men Centern har vänt kappan förut. Hur som helst, en i sig behändig trepartiregering är inte särskilt sannolik.

Petteri Orpos smala lycka är att han inte är beroende av Centern. Hans regering får exakt samma riksdagsmajoritet (114 mandat) om han byter ut Centern mot De Gröna och SFP. Det blir en partiledare till att förhandla med, men fyra partier är fortfarande överkomligt.

Men ändå finns även här minst två krux. För det första vill Orpo helst ha en borgerlig majoritet inuti sin regering. Samlingspartiet och SFP står tillsammans för 58 mandat mot 56 för SDP och De Gröna. Det är en väl knapp intern majoritet, låt vara att Gröna riksdagsgruppen av allt att döma tog ett par steg högerut i och med personbytena.

Det andra och besvärligare kruxet är att De Gröna, precis som Centern, inte är särskilt pigga på att gå med i regeringen efter att ha gjort sitt sämsta val sedan 1995.

– Med det här resultatet ligger tröskeln högt. Vi har erfarenhet av olika slags regeringar och av olika storlekar på riksdagsgruppen. Vi vet att ju mindre gruppen är desto färre ministrar får vi och desto svårare är det att påverka, säger Oras Tynkkynen som gör comeback i riksdagen.

– Och ser vi på ekonomipolitiken är det svårt att sammanjämka våra riktlinjer med Samlingspartiets. Det är inte uteslutet, men det är svårt att bilda en sådan här regering.

De Gröna avvaktar precis som Centern med att säga något definitivt om sin framtid i det här skedet, men enligt Tynkkynen pekar mycket på att partiet kommer att byta ordförande vid partikongressen i juni.

– Efter en historiskt stor valförlust är tanken på att partiledaren skulle fortsätta ganska omöjlig. Det sannolika är att hon inte ställer upp för omval, säger Tynkkynen.

Partirdförande Maria Ohisalo själv meddelar i ett pressutskick på måndagen att hon meddelar om sina fortsatta planer efter påsk. Tröskeln för De Gröna att gå med i regeringen är enligt henne hög.

När spekulationerna om en ersättare kommer i gång kommer Atte Harjannes namn att figurera i rubrikerna, men det hjälper inte Petteri Orpos akuta dilemma.

Skulle det knyta sig ordentligt kan Orpo överväga att kasta ut De Gröna. Men tillsammans med SDP och SFP räcker det bara till 101 mandat vilket i praktiken är en för liten majoritet. Orpo skulle då kunna bjuda in KD, men inte heller den koalitionen skulle få mer än 106 mandat, vilket också vore riskfyllt.

Den varianten är osannolik, men kan inte på förhand uteslutas om de rimligare alternativen faller.

Den är osannolik också för att det inte vore lätt för SDP att som ensamt icke-borgerligt parti sitta i en fyrpartiregering. Sannolikt skulle SDP kräva att Vänsterförbundet ytterligare är med för att balansera upp det hela, men hur attraktiv ter sig en sådan kvintett i Orpos ögon?

Samlingspartiet har för all del inte uteslutit ett enda parti på förhand, men den här konstellationen skulle bli jobbig för såväl statsministerpartiet som VF.