Sju Snövitar och en småväxt moral

En barnfamilj med föräldrar och sju irakiska flickor i Lovisa har fått sitt sista besked som asylsökande. Förra veckan kallades de till polisen i Kotka som lät meddela att de kommer att avvisas. De tre yngsta barnen är födda i Finland. Deras pappa säger sig vara hotad av sin närkrets i Irak för att han vägrat smuggla vapen i en ambulans.

Fallet belyser än en gång problem i undervegetationen kring asylprocessen. Stödet för juridisk hjälp och besvärstiderna har skurits ner. Samtidigt finns det stora problem kring att de tolkar man har anställt inte har professionell nivå.

I många fall har asylsökande med ett visst språköra fram till intervjun hos Migri hunnit lära sig så mycket finska att de själva förstår att översättningen går fel. Ofta brister det inte bara i tolkarnas finska, utan i att de också talar andra dialekter av den asylsökandes språk, representerar andra samhällsklasser och annan livserfarenhet. Vem har till exempel kapacitet att vara tolk åt en oppositionsfilosof, en homosexuell eller en kristen från ett land där de här kategorierna ständigt har varit tvungna att leva under ytan?

Googla fram ett dussin ansikten från ett slumpmässigt valt främmande land. Det kan bli Dominikanska republiken eller Kamerun. Försök sedan bedöma vilket ansikte som kunde ha den största makten över ditt liv. För så känner en asylsökande sig inför myndighetsapparaten i Finland. Särskilt för den som har haft lite med väst att göra kan inte veta vilka uniformer, kostymer, titlar – eller kvinnor som har verklig betydelse. Vem man kan ställa frågor till, vem man kan ifrågasätta utan att riskera någonting.

Stödpersoner gör ofta en ovärderlig nytta här, inte bara i att tolka språk, utan att också i vardagen göra hela den här apparaten begriplig, att se var det har uppstått luckor och var det finns saker man borde ha sagt. Jurister är bra till mycket, men inte heller de kan på den korta tid de har på sig få en helhetsbild av en familjs liv.

Efter det kommer den mänskligt sett mest hjärtsnörpande biten. Det är att barnen blir länken mellan föräldrarna och den finländska verkligheten. Asylsökande barn får under hela ansökningsprocessen gå i skola och lär sig ofta en god finska före föräldrarna. Det sätter också en enorm press redan på barn under tonåren att vara sina föräldrars tolkar och språkrör, och att också höra och förstå vad som sägs om dem. Här torde också de äldre av de sju Lovisaflickorna ha en väldig börda som barn inte ska ha.

Det här handlar inte om asyl- eller invandringspolitik. Just nu handlar det här bara om barn. En mängd människor kring Lovisa har på ett dygn fått över 2 700 människor till stöd för att de här barnen inte just nu ska avvisas – inte med hänvisning till kartboken och allmän flyktingteori, utan till sina hjärtan.

Bland dem som engagerar sig i asylfrågor blir Migrationsverket Migri ofta det stora monsterverket. Större nytta gör man ändå i asylpolitiken om man orkar lämna den retoriken, i synnerhet om det är en förtäckt form av kritik mot en mansdominerad högerregering som man hursomhelst inte tycker om.

Migri gör goda beslut också. Många fall som för en utomstående inte har sett så starka ut har ofta vänts till ett positivt beslut med skrivningen att man har tagit hänsyn till de barn, eller kvinnor, som är involverade.

Problemet är snarare att dagens snabbuppstartade Migri är så vacklande i sitt beslutsutfall, och att man ibland kommer till så fullständigt absurda familjesplittringar eller andra hårresande tolkningar av blod, hot och död.

Det finns ett hopp om att den nya inrikesministern Kai Mykkänen (Saml) skulle kunna leda in Finland mot en bättre asylpolitik. Det momentet har Mykkänen just nu. Det är de första veckorna vid ministerskrivbordet. Därefter har man som politiker sina egna prejudikat som sjögräs kring benen och så blir det tungt att simma.

En bättre asylpolitik i Finland kan börja med barnen och en justering av den asyllagstiftning som gäller dem.

- - -