Ett torg i atensk mening har makt, men det har inte sociala medier

Jan-Erik Andelin skriver om politiker som når väljare främst – eller till och med enbart – genom sociala medier (HBL, ledare 10.7) och menar att resultatet är en bättre, riktigare demokrati. Enligt honom är nämligen sociala medier "dagens torg", vilket väl hänvisar till Atens torg för mer än 2 000 år sedan, som ofta anses vara vaggan för den västerländska demokratin.

Men är sociala medier ett torg? Jag tror det inte. Jo, jag kan tänka mig ett torg som en församling av folk där alla närvarande har rätt att bli hörda i diskussioner om gemensamma saker. Och detta är ju sant om sociala medier, också. Vem som helst kan skriva vad som helst om vad som helst och bli hörd, eller åtminstone läst eller sedd. (Nåja, inte riktigt vem som helst – man måste ha ett konto, eller hur?)

Ändå är det någonting som fattas. Ett torg i atensk mening har makt. Efter diskussionerna röstar man om åtgärder, och majoritetens beslut blir bindande för alla. Men sociala medier har ingen makt. Även om 100 procent av Facebookarna kräver att marijuana legaliseras eller att elsparkcyklar förbjuds, kommer inte dessa beslut därmed att träda i kraft.

Men om sociala medier inte är ett torg, vad är de? Andelin skriver om Suldaan Said Ahmed som har på sociala medier profilerat sig som någon som "hör till den generation som kan visa på att man faktiskt vet hur det är att växa upp i en familj med tio syskon och aldrig ha råd med en hobby", vilket – enligt Andelin – har möjliggjort hans avancemang till riksdagsledamot. Detta är för Andelin ett exempel av "riktig" demokrati. Andelin verkar alltså tro att en person med Said Ahmeds bakgrund inte kunde ha blivit vald utan sociala medier – vilket skulle betyda att en demokrati utan sociala medier faktiskt är en "falsk" demokrati.

Said Ahmed kunde dock ha profilerat sig också utan sociala medier. Hans bakgrund tvingar honom inte att använda dem. Det gäller även för partikollegan Minja Koskela vars bakgrund är verkligen annorlunda, men vars valkampanj (enbart sociala medier) var likaså framgångsrik. Sociala medier är, helt enkelt, ett användbart medel för en valkampanj, ett särskilt medel att nå de väljare som gärna tillbringar sin tid just där – på sociala medier.

Andelins två exempel, Said Ahmed och Koskela, tyder på att det finns väljare för vilka sociala medier är så viktiga att de inte accepterar en kandidat som inte använder dessa medier. För dem är en kandidat som inte är aktiv på sociala medier någon som inte har fattat galoppen, har fastnat på 1900-talet, kan inte förstå vad som är viktigt just nu.

Svar Tack till insändarskribenten för värdefulla synpunkter! Han missförstår mig ändå lite där, och jag var kanske inte heller tydlig själv.

Nej, sociala medier ska inte vara några rum där demokratiska beslut fattas. Och de ska inte heller utesluta fysiska "torg" och möten mellan människor i vardagen. Men den politiker som i dag kan konsten att återspegla sin och andras vardag på sociala medier har hittat ett kraftfullt politiskt verktyg på sin telefon.