Ali stod inte ut med fångenskapen i Joutseno – nu är han i Irak

I förvaringsenheten i Joutseno finns galler för fönstren och ut får man gå en timme om dagen. Efter nästan tre månader i förvar stod Ali inte längre ut med fångenskapen. Nu är han i Irak. – Jag vill inte åka. Men här kan jag inte stanna, sade han innan han åkte.

Ali stod inte ut med fångenskapen i förvaringsenheten i Joutseno och valde hemlandet i stället. Där fruktar han för sitt liv.
Det är en kall och klar dag i Joutseno, ett tjugotal kilometer från Villmanstrand och ett tiotal kilometer från ryska gränsen. Vid Konnunsuo gamla fängelse ligger åker vid åker, och bortom dem skog så långt ögat kan nå. De gamla gårdsbyggnaderna invid det före detta fängelset vittnar om en tid då fångarna odlade jorden och tog hand om boskapen.
I den tidigare fängelsekyrkan hålls numera språkskola för de boende i Joutseno flyktingförläggning, som flyttat in i det gamla fängelset. Men i en av fängelsebyggnaderna är spjälorna för fönstren kvar, och till de boende i den här delen ges inga språklektioner. Det är förvaringsenheten, den slutna delen av flyktingförläggningen, och här hålls asylsökande och andra utlänningar som till exempel kan befaras hålla sig gömda i väntan på avvisning eller utvisning, eller vars identitet behöver utredas.
Här hölls också Ali från Irak, som HBL berättade om den 3 november, tills han satte sig på flyget mot Bagdad den här veckan. I Migrationsverkets arkiv ligger ett 17 sidor långt protokoll från hans andra asylintervju. Ali är homosexuell, men den nya asylgrunden hann aldrig utredas.
Men än så länge är det måndag och Ali är ännu här. Hans pojkvän och bästa vänner i Finland vet ännu inget om hans beslut att åka. Han svarar inte på telefonsamtal, utom då stödpersonen ringer. Han orkar inte bära de närmastes börda också.
– Jag vet att det blir problem. Jag är rädd för hur min pojkvän reagerar och att han ska skada sig själv, så jag bestämde mig för att inte berätta, säger Ali.

Hand- och fotfängsel

Senast HBL träffade Ali var han i förvaringsenheten i Krämertsskog i Helsingfors. Då sa han att han hellre dör eller åker tillbaka till Irak än hamnar i Joutseno igen, där han redan hade varit två månader. Ali och stödpersonerna på Heseta, Setas Helsingforsavdelning som stödjer personer som representerar sexuella minoriteter, vädjade för att han skulle få vara kvar i enheten i Helsingfors. Där kunde han få besök av pojkvännen och stödpersonerna. Men önskemålet bifölls inte och förra veckan förflyttades han till enheten i Joutseno igen.
– De berättade för mig att jag skulle flyttas en dag före förflyttningen. Jag sa att jag vill stanna i Krämertsskog, men nästa dag kom sju polismän och förde i väg mig med tvång, säger Ali och visar sneda bilder på hand- och fotfängsel som han lyckats ta med mobilkameran.
Då Ali först togs i förvar för nästan tre månader sedan var motiveringen att det fanns anledning att anta att han skulle hålla sig undan en avvisning. Efter att han lämnade in en ny asylansökan var motiveringen att ansökan lämnats in i syfte att fördröja avvisningen. Att alla avvisningar till Irak avbrutits för över en månad sedan har inte påverkat besluten.
Ali och stödpersonen Riikka tar avsked.
Sedan Ali återvände till Joutseno har han inte haft något besök, förrän den här dagen som ska bli den sista. Efter en noggrann säkerhetskontroll får vi lämna väskor, skor och de medhavda cigarretterna i säkerhetskontrollen och ta på oss plastsandaler. Godiset och dadlarna får passera.
Två av handledarna som jobbar i enheten följer oss då vi rör oss i förvaringsenheten tillsammans med Ali, förutom då vi sitter i det låsta besöksrummet. De är precis som resten av personalen utstyrda i svarta byxor, grå västar och svarta bälten med utrustning – ”maktmedelsredskap” – för alla eventualiteter. Till de tillåtna maktmedelsredskapen i förvaringsenheterna hör gasspray, handbojor och teleskopbatong, men de brukar inte behövas.
I Alis rum, precis som i de andra rummen, finns en säng, ett litet nedfällbart bord och en plastpall. Utöver det finns ett skåp och ett kylskåp, och en liten teve över kylskåpet. För att piffa upp de tidigare cellerna har man låtit dekorera dörrspeglarna, och på väggen i korridoren hänger konst som eleverna vid ett yrkesinstitut gjort.
Men det är svårt att skaka av sig känslan av fängelse.
– Jag kan inte vara instängd längre. Jag kan inte stanna i det här fängelset och i de här omständigheterna. Samma dag de tog mig tillbaka hit sa jag att jag åker, och polisen gav mig ett papper att skriva under, säger Ali.
I förvaringsenheten i Konnunsuo gamla fängelse bor de internerade i före detta celler. En timme om dagen får de gå ut på en inhägnad gård.
För några veckor sedan i Krämertsskog förklarade Ali att Joutseno höll på att göra honom galen, att han förändrats och tappat sig själv och bara ville gråta då han vaknade om morgnarna. Att tvingas återvända har inte gjort saken lättare.
– Då jag vaknar på morgnarna går jag ut ur mitt rum och tittar på teve hela dagen med de andra. Om jag stannar ensam på rummet blir jag tokig, det känns som om jag vill ta livet av mig.
På dagarna kan de boende röra sig mellan tre våningar av likadana korridorer med före detta celler. För förströelsen står ett litet gym där man trängt in sju apparater, ett rum med skärm där man kan spela Playstation eller titta på teve och några soffor och datorer i korridorerna. På ett bord ligger ett par tummade kortlekar. Överallt ett gråprickigt stengolv.
Det finns också en ouppvärmd liten fotbollsplan med konstgräs med höga betongmurar och tak, men för den som vill gå ut under bar himmel gäller det att orka upp i tid. Mellan klockan nio och tio på morgonen får man gå ut på en inhägnad gård under överinseende av två handledare.
Men Ali går inte ut. På morgonen mellan nio och tio sover han, om han fått sömn. Inte tränar han på gymmet heller, även om han gjorde det flitigt utanför murarna.

14 euro per vecka

På det lilla bordet i Alis rum ligger ett paket löstobak, men det är tomt. De boende får 14 euro per vecka, och en gång i veckan får de beställa saker som hämtas följande dag.
– Men pengarna räcker inte ens till tobak för hela veckan, den tar alltid slut innan jag kan köpa ny, säger Ali.
Det svåraste med Joutseno är hur man blir behandlad, upplever han. Känslan av bestraffning går inte att komma ifrån.
– De som jobbar här talar inte ens med oss. Det finns bara en jag kan tala med, en som talar arabiska. En sen kväll var jag ledsen och satt inne hos en annan asylsökande då en av handledarna kom och körde ut mig, det var dags att gå till rummet. Jag frågade varför, det här är inte ett fängelse?
Enligt direktören för flyktingförläggningen Jari Kähkönen finns regler för när de boende ska vara på sina rum för att garantera nattron i enheten. Då låses också dörrarna mellan våningsplanen. Utevistelsen mellan nio och tio på morgonen för sin del styrs också den av praktiska omständigheter – och av lagen.
– Enligt lagen ska klienterna ha möjlighet till minst en timmes utevistelse. Att det inte är mer handlar om dagsrytmen, handledarna har många andra uppgifter också, säger Kähkönen.
I korridoren på nedersta botten träffar vi Aden från Somalia som talar flytande finska. Han får syn på oss direkt, och han har ett ärende. Det är inte alla dagar som de boende får kontakt med yttervärlden.
Häromdagen har en av handledarna kallat honom för apa, säger Aden.
– Sedan ville han hoppa på mig. Det är rasism!
Det är diskriminering, förklarar Aden, och försäkrar sig flera gånger om att vi förstått.
– Här har man tagit friheten ifrån oss, men vi har inte begått något brott. Och dessutom hånar man oss. Här finns inga mänskliga rättigheter, säger Aden, som redan varit fem månader i förvaringsenheten.
Ingen har frågat, men alla vi talar med försäkrar att de inte är kriminella. Känslan av bestraffning är svår att skaka av sig, och nerverna spänns allt hårdare allt efter som tiden går.
Yasser väntar på avvisning i Joutseno.
Hur det är med invektiven är svårt att veta då ord står mot ord. Enligt Jari Kähkönen har incidenten utretts, men något beslut om eventuella påföljder har ännu inte fattats. Hans uppfattning är att det handlar om ett missförstånd. Enligt handledaren själv hade han uppmanat Aden att sluta skrika, och sagt att han, handledaren, inte är någon apa.
– Visst får vi emellanåt klagomål om personalens bemötande eller liknande, hittills i år har det varit ett par stycken. Då utreder vi förstås och oavsett övriga åtgärder för vi alltid ett utvecklingssamtal om hur vi kan bemöta olika situationer i framtiden.
Bland de anställda finns såväl personer med utbildning inom social- och hälsovården som personer med bakgrund i privata säkerhetsfirmor eller till exempel gränsbevakningen.
– Vi lyder under Migrationsverket, och har tillgång till deras fortbildningar, till exempel en om psykisk första hjälpen. Det här är en krävande miljö och klienterna har säkert svåra livssituationer. Vi tillåter absolut inte osakligt beteende av personalen, men inte heller av klienterna, säger Kähkönen.

Ingen framtidsplan

Också Yasser och Mohammed är asylsökande från Irak. Den ene har hustru och barn i Finland, den andre har ett negativt asylbeslut från Sverige. Utsikterna är dystra, men faktum kvarstår: Ingen kan skickas tillbaka till Irak med tvång så länge som Irak inte tar emot tvångsavvisade.
– Ingen mår bra här, vi tar alla mediciner och många kan inte sova. Vi är inte kriminella, vi försöker bara hitta ett bra liv, säger Mohammed.
Det var det Ali också hoppades på då han först kom till Finland. I den före detta cellen finns en tummad pärm. I den finns bland annat arbetsintyg, skattekort och arbetsavtalet Ali hade skrivit på precis innan han blev tagen i förvar. Här finns också ett examensbetyg från Oulun seudun ammattiopisto: 180 timmar finska och 510 timmar undervisning i restaurangarbete. Ali plockar fram telefonen och bläddrar fram en kort videosnutt. På videon får Ali sitt betyg och en röd ros. Han är klädd i nystruken vit skjorta och jeans. Folk applåderar.
Men det var då. Nu stundar resan tillbaka till Irak, för det har Ali själv önskat.
– Jag vill inte åka. Men här kan jag inte stanna, säger han.
I Irak har Ali ingen. Ryktet om hans homosexualitet har nått familjen, och att kontakta släktingarna vore därför livsfarligt.
– Jag har ingen plan. Jag vet bara att jag vill ut ur flygplatsen, då jag är ute på gatan vet jag inte vad jag ska göra.
Här hålls tingsrättsbehandlingen om förvaret i förvaringsenheten i Joutseno. – Varje gång ger de dig två veckor till, säger Ali.
ANDRA LÄSER