Insändare: Helhetsintressen måste sättas framom partipolitik

I HBL (20.3) analyserar Patrick Harald regeringens prestationer under rubriken ”Regeringen missar flera ekonomiska mål”. Underrubriken ”Mål jämfört med utfallet” fokuserar på tre centrala målområden – sysselsättningsgraden, arbetslöshetsgraden och den offentliga skulden som andel av bruttonationalprodukten. Samtliga tre uppvisar tillkortakommanden, smärre eller större.

I försvarstalen har mer eller mindre acceptabla hänvisningar till coronapandemin, kriget i Ukraina och galopperande inflation framförts. Självklart är att regeringen en längre tid fått agera inför icke planenliga händelser. Planmässighet har utbytts mot spontana och till läget anpassade åtgärder. Den politiska oppositionen har utnyttjat situationen och nog avslöjat berättigat eller politiskt opportunt oförstånd inför regeringens handlande. Detta är trots allt inte helt ovanligt inom parlamentariska demokratier.

Finansministeriets tjänstemannakår har tidigare framhållit vikten av att kommande regering uppställer klara ekonomiska mål, vilka också kontinuerligt bör ligga som grund för samtliga regeringsbeslut med ekonomiska konsekvenser. Regeringsprogrammet bör i de medverkande partiernas gemensamma utformning tillmätas större betydelse än vad vi nu upplevt – hoppeligen i en något mer förutsebar verksamhetsomgivning.

Väljarna vill gärna se en regering som har en klar ambition att uppnå de för landets framtid centrala målsättningarna. Eftersom vi finländare knappast någonsin kan leva med en enpartiregering bör kompromissviljan gällande de överenskomna målen bland regeringspartierna vara den starkaste vägvisaren.

Medierna har i sina hänvisningar till enskilda ministrars ageranden och utlåtanden valt att ange den aktuella ministerns partitillhörighet. I och för sig en detalj, men ändå indikerande att ministern ifråga kanske känner större lojalitet gentemot partipolitiska intressen då regeringens överenskomna målsättningar borde kräva obruten lojalitet gentemot regeringsprogrammet. Till exempel i bolagsstyrelser ses det inte med blida ögon om en styrelseledamot starkt driver sina egna eller bakomliggande intressen framom bolagets gemensamma bästa.

Väljarna i riksdagsval kunde närmast jämföras med ägarna i aktiebolag. Själva valproceduren kanaliserar intressena och preferenserna. Efter valet och regeringsbildandet (styrelsesammansättningen) bör regeringsprogrammet styra det gemensamma värvet.

På det internationella planet har vi upplevt hur de partipolitiska preferenserna alltmer utbrett påverkar den parlamentariska process som borde respektera och befordra övergripande nationella intressen. Trenden inom vissa nationer som själva betraktar sig som demokratier – Förenta staterna (under Donald Trumps presidentskap och de partipolitiska motsättningarna som delar nationen), Turkiet, Ungern och Polen – är synnerligen oroväckande. Diktaturernas allt synligare intrång på demokratins tidigare domäner bör kraftfullt motarbetas. Den demokratiska processen (folkets röst, en rättvis och transparent parlamentarism samt en kompromissvänlig regering) befrämjar effektivast de gemensamma målsättningarna.

Tom Palmberg,  Helsingfors