Skådespelarna minns sin skola med värme – "Bemböle gav mig trygghet och samhörighet"

Skådespelarna Riko Eklundh och Tom Rejström har bägge inlett sina karriärer på samma scen – i det stora klassrummet på andra våningen i Bemböle skola. Nu ordnar de en minnesfest för alla som gått i den hemtrevliga och trygga byskolan som bara blev 99 år gammal.

Skådespelarna Tom Rejström och Riko Eklundh har många liknande minnen från Bemböle skola, även om det är 25 år mellan deras tid i skolan. – Den här trappan kändes enorm när man själv var ett litet barn, säger Eklundh och Rejström håller med.
– Jag trodde inte att det var möjligt, att staden verkligen skulle stänga vår skola. Den var visserligen stängningshotad redan i slutet av 1990-talet, då jag började här, men den har ändå överlevt i över tjugo år, så jag tänkte nog att Bemböle skola alltid ska finnas, säger Tom Rejström.
– Det känns helt absurt att skolan ska stängas om ett par veckor. Det var ett mycket tråkigt beslut, men inget som vi längre kan påverka. Därför vill vi nu hellre minnas alla trevliga stunder vi haft i skolan och dela våra minnen med andra forna elever, säger Riko Eklundh.
Den första scenen. Det var här de båda började sina skådespelarkarriärer, på scenen i det största klassrummet i Bemböle skola. – Fast jag hade nog uppträtt vid föreningshuset Stenhalla i Noux redan före skolåldern, säger Riko Eklundh.
De bägge skådespelarna har mer gemensamt än Teaterhögskolan, de är nämligen forna Esbobor som har inlett sin lärostig i Bemböle skola.
Visserligen gick Riko Eklundh här 25 år före kollegan Tom Rejström, men deras skolminnen är förvånansvärt likadana. Inte mycket har förändrats i skolan sedan 1972 då unge Riko började skolan.
– Här framför skolan lekte vi alltid kirkis eller polis och tjuv. Där i backen åkte vi pulka om vintrarna, och så åkte vi skidor! Åkte ni också skidor därborta på ängen? frågar Tom Rejström ivrigt och pekar omkring på skolgården.
– Jo, visst skidade vi! Men det roligaste var nog när vi lekte pojkarna jagar flisorna, då sprang vi ifatt flickorna och släpade dem hit till väggen där vi sedan skulle pussa dem. Men ingen av de andra pojkarna vågade pussa en flicka, så jag var nog den enda, berättar Riko Eklundh minst lika ivrigt och visar handgripligen hur han jagade flickorna runt skolgården.
– Vi lekte ofta "pojkarna jagar flisorna" på skolgården. Leken gick ut på att pojkarna sprang ifatt flickorna, tog dem i armen och förde dem hit, till skolväggen. Här skulle man pussa flickorna, men det var nog bara jag som vågade göra det, minns Eklundh medan Rejström får agera lekens flicka.
Han berättar att han var ett lillgammalt barn som inte förstod att vara rädd för vare sig flickor eller rektorn, eller ens att uppträda inför hela skolan.
– Vad flickorna tyckte om pussleken vet jag inte, det frågade vi knappast av dem. Men jag "var ihop" med Birgitta, hon hade underbart vackert rött hår, och en gång när hon hade varit till frissan fick jag en lock av hennes röda hår, berättar Riko Eklundh och blir alldeles nostalgisk vid minnet.
Det dyker upp flera minnen i de forna elevernas huvuden. I början av 1970-talet stod det fortfarande en länga med utedass på skolgården. Den enda innetoaletten i skolan fick endast lärarna använda.
– Esbo hade precis blivit stad när jag började skolan och snart ersattes utedassen av ett tegelhus med riktiga toaletter. Men innan det brukade vi pojkar öppna dassluckorna på baksidan och kasta snöbollar i rumpan på dem som satt på dasset. Det kände lärarna nog inte till, för vi blev aldrig bestraffade för det, säger Eklundh.

Inget 100-årsjubileum

HBL träffar duon en solig men blåsig majdag utanför den röda tegelbyggnaden från 1923, skolan som skulle ha fyllt 100 år nästa år. Men den festen kommer inga Bemböleelever att få fira, för Esbo stad stänger skolan för gott om ett par veckor, lördagen den 4 juni, strax efter att Den blomstertid nu kommer har klingar ut för sista gången.
Före det dystra slutet blir det ändå fest. Riko Eklundh och Tom Rejström kommer nämligen att stå värdar för en glad minnesfest där forna lärare, elever och deras föräldrar samt alla som har en koppling till skolan får samlas och minnas.
– Vi vill höja en skål för Bemböle skola, eller för Bemböle universitet som många äldre elever kallar skolan. Vi kommer att hålla varsitt kort tal där vi berättar några av våra egna skolminnen, men därefter hoppas vi att också andra deltagare vill berätta vad de minns från sin skoltid här, säger Riko Eklundh.
Duon har förberett festen i flera veckors tid, de har planerat programmet i samråd med skolans nuvarande personal, kontaktat lokala marthaföreningen för att få hjälp med kaffeserveringen och på själva festen kommer de att fungera som konferencierer.
– Kom in, rasten är slut! Det hörde till dejourens uppgifter att ringa i klockan när eleverna skulle komma in igen, minns Riko Eklundh och tar fram ringklockan som står på samma hylla i dag som på 1970-talet.
På skolgården förvandlas de vuxna männen till skolpojkar igen. Riko kan inte motstå frestelsen att springa in och hämta ringklockan, den som "dejouren" (numera ordningseleven) skulle klinga i när rasten var slut.
– Dejouren fick också välja morgonpsalm, det älskade jag. Jag kan fortfarande många psalmer utantill, det får jag nog tacka rektor Agnete Johansén för, det var hon som höll fast vid traditionen att inleda varje skoldag med en psalm.
– Blott en dag, ett ögonblick i sänder ... den som var dejour fick också välja morgonpsalm, det var härligt! Jag älskade att sjunga psalmer, säger Riko Eklundh. Under Tom Rejströms skoltid i slutet av 1990-talet sjöngs inte längre psalmer om morgnarna, men bordsbönen hängde kvar.
Agnete Johansén förekommer ofta i Eklundhs skolminnen, för rektorn var en mycket central gestalt i skolans vardag. Men så var hon också alltid på plats, för hon bodde i lärarbostaden i skolhusets nedre våning.
Skolpojken Riko Eklundh bodde i Noux och åkte buss till skolan. – Ibland kom jag tidigt till skolan på morgonen, då knackade jag på hos rektor Agnete Johansén som bodde i lärarbostaden i skolhuset. Jag fick sitta i hennes kök och vänta på de andra eleverna.
– När jag gick i Bemböle var "Tiinu" Laurell rektor, visst var hon lärare här redan under din tid? undrar Rejström.
– Jo, det stämmer, tänk att vi trots åldersskillnaden har haft samma lärare! Men hördu, du säger "Bömböle skola", så där som äkta Esbobor säger! Det låter så fint, när jag gick här pratade många elever fortfarande Esbodialekt. Själv är jag född i Helsingfors, där alla mina äldre bröder har gått i skola, så jag kan inte den dialekten.
Familjen Eklundh hade permanent flyttat ut till sommarstället i Noux när yngste sonen Riko var två år. Egentligen hörde hemmet till Lagstads skolas upptagningsområde, men föräldrarna ville att pojken skulle gå i Bemböle, för det gick en rak bussförbindelse dit, så mamma Gulla Eklundh skrev varje år till staden och ansökte om undantagslov för byte av skola.
Familjen Rejström däremot bodde ett par kilometer från skolan, längs Kungsvägen, så unge Tom kunde cykla i sin storebror Max hjulspår till skolan. Då, omkring millennieskiftet, upplevde Bemböle skola sina glansdagar, årskurserna var sex och antalet elever uppgick till 70.
– Där hänger de fortfarande, våra rektorer! Jag minns speciellt Agnete Johansén, för hon bodde här i skolan, berättar Riko Eklundh. Efter henne kom Tiinu, eller Anna-Brita Laurell, som var rektor både under hans och Tom Rejströms skoltid.
– För mig betydde Bemböle skola framför allt trygghet och samhörighet. Det var trots allt en liten skola och lärarna lärde känna var och en av oss. De var ganska stränga, men sammanhållningen var god. Jag minns inte att någon skulle ha blivit mobbad här. När vår klass började högstadiet valde vi alla Hagelstamska i Grankulla och det var en helt annan slags skolmiljö, stämningen var mycket tuffare än i hemtrevliga Bemböle, minns Tom Rejström.
– Jag upplever en viss stolthet över att jag fått gå i den här skolan. Vi är Bembölingar! Det har inget med finskans hölmöläiset att göra, utan skolan gav oss en bra grund att stå på. På min tid var Bemböle en folkskola, det var ett par år innan grundskolan infördes, så jag hann precis gå ett år i Lärkan, Nya Svenska Läroverket, i Helsingfors före skolreformen. Efter mig har nästan alla mina syskonbarn och kusinbarn gått i Bemböle skola, säger Riko Eklundh.

Minnesfesten Bemböle skola 99 år hålls tisdagen den 24 maj på skolgården utanför skolhuset på Kungsvägen 1 i Esbo. Alla som har en koppling till skolan är välkomna, men arrangörerna önskar att man anmäler sig i förväg via evenemanget på Facebook.

ANDRA LÄSER