Det är 54 dagar sedan jag var ensam senast. Jag förvaltar ensamheten väl genom att ligga på en mörk vind och lyssna på poddar om häxprocesser och läsa in mig på psykiatrins historia. Jag ligger på rygg och känner mig lite som Beth Harmon i The Queen's Gambit för i mitt tak finns plötsligt också ett mönster. Jag ser en lång röd tråd från begynnelsen genom 1600-talets massmord på kvinnor som går via 1800-talets patologisering av den kvinnliga kroppen och tråden slutar vid en tung kyrkdörr i en församling i Österbotten, som i dag väljer kyrkoherde. En mångtusenårig tråd, eller kanske snarare ett rep, går genom historien. Repet är hårt draget runt kvinnokroppen på bålet. Det är format till en ögla runt deras halsar när de inte har kunnat bevisa att de inte har legat med djävulen. Det är ett rep som bundit fast kvinnor vid bårar när deras sorg och hormonella svängningar har tolkats som vansinne. Samma rep hänger 100 år senare runt altaret i en kyrka för att hindra kvinnor att ställa sig bakom det för att berätta om kärlek. Det handlade aldrig om att dessa kvinnor var onda, galna eller inte lämpade för att sprida evangeliet. Det handlade bara om makt och sex. Om mäns makt och mäns sexualisering av kvinnan.
Kvinnan har genom hela mänsklighetens historia förskönats och förtryckts. ”Madonna-hora-komplexet” myntades av en analytisk Sigmund Freud från en noppig divan i 1800-talets Wien. Komplexet handlade om att män har svårt att se kvinnor som sammansatta individer. De skulle antingen älskas eller älskas med och den man låg med kunde inte respekteras. När män inte kunde tygla sin åtrå skyllde de dessutom gärna ifrån sig med att påstå att de inte kunde stå emot driften för att det var djävulen eller den farliga kvinnan som frestat dem ner i fördärvet.
100 år senare sitter jag i en sakristia med en manlig kollega som inte kan vara närvarande om jag förrättar gudstjänsten. ”Skulle du och jag stå bakom altaret tillsammans skulle jag inte kunna tänka på Jesus” förklarar han sitt motstånd mot kvinnliga präster. Det handlar inte om teologi. Det handlar inte om Gud. Det handlar om min manliga kollegas kvinnosyn och att han har noll kontroll över sin penis. Men på grund av detta är Finland det sista landet i Norden att välkomna kvinnor in i ämbetet efter att kyrkomöte efter kyrkomöte vänt på alla Bibelns bokstäver för att kolla om det är ok att kvinnor berättar om Gud. Det handlade aldrig om Gud. Det finns ingen Gud som inte vill att alla ska prata om Gud.
De gubbar som sitter uppställda i paneler framför okunniga medier och som babblar på om kyrka och ledarskap förnekar förstås att de skulle förminska, förakta eller förhindra kvinnor att arbeta i kyrkan. Men de avslöjar sig däremot så fort mikrofonen stängs. ”Kan du faktiskt leda en församling när du har mens?” ”Ditt äktenskap kommer inte att hålla om du är chef” ”Knattegudstjänsterna brukar kvinnorna ha här” är kommentarer som kvinnor inom kyrkan får höra. Vi får också uppleva att manliga kolleger inte tar i hand, att de vänder sig bort när vi talar, att de rör våra kroppar på olämpliga ställen, att de hotar oss om vi går emot deras vilja, att de ändrar arbetslistor så att de slipper samarbeta, att de skämtar om oss på ett sexistiskt sätt.
När laestadianerna i Österbotten hotar att gå ur församlingen om en kvinna blir kyrkoherde 2021 handlar det inte bara om teologi. Men däremot handlar det om att har vi en skattefinansierad kyrka kan vi inte fortsätta att godkänna detta. För min del får laestadianerna gärna grunda en helt egen kyrka i stället för att motarbeta kvinnorna i min.
