Insändare: Vem bygger framtidens politiska narrativ?

Ett politiskt narrativ är en berättelse. Det är varken propaganda eller desinformation, men kan innehålla element av vardera. Politiska narrativ hänger nära ihop med totalitära, auktoritativa stater, val, krig, i synnerhet anfallskrig, såsom det pågående kriget i Ukraina men också krigen i Vietnam samt Irak och Afghanistan. Liberala stater har sina narrativ.

Ett politiskt narrativ borde vara trovärdigt, statiskt för den återspeglar ”sanningen”. Om verkligheten efter hand radikalt förändras hamnar berättaren att omformulera eller skapa ett nytt narrativ som ger den nya situationen trovärdighet. Om detta inte lyckas förlorar landets ledning sin egen trovärdighet och därmed i vissa fall sin legitimitet att leda landet. Ett narrativ har en historisk, kulturell, men också en religiös dimension. Ryssland framhäver sin egna ortodoxa kyrka, Indien hinduismen och länderna i Mellanöstern olika former av islam. Ett politiskt narrativ går till grunden av nationalismens byggstenar där det sällan finns rum för kompromisser. Den liberala statens grundläggande narrativ är marknadsekonomi, fri media, ett fritt domstolsväsende samt demokrati. De kulturella och religiösa elementen saknas i allmänhet.

Helsingin Sanomat (9.5.23) och Neue Zürcher Zeitung (29.4 och 2.5.23) har lyft upp problematiken med Rysslands och president Putins narrativ gällande kriget i Ukraina. NZZ konstaterar att Rysslands nuvarande narrativ inte längre är trovärdigt (inom väst) och har ett innehåll som kan leda till en ny värdegrundad global tudelning. Tidningen hänvisar till Rysslands stöd bland FN:s medlemsstater för anfallskriget. Inom organisationen har 180 medlemsländer uttryckt sin ståndpunkt i fråga om Rysslands anfallskrig. Av dessa är 141 mot kriget, 32 har lagt ner sin röst, av dessa ingår tre BRICS-länder Kina, Indien och Sydafrika. Sex länder stöder Ryssland. Frågan inom FN gäller ländernas, men också FN:s egna trovärdighet som global fredsorganisation. Orsakerna till den uppkomna situationen är för det första att de länder som lagt ner sin röst inte uppfattar Ryssland som ett hot för sin nationella säkerhet. Kriget är helt enkelt för långt borta från dem. Länder som Saudiarabien och Brasilien är här åsiktsskapare. Den andra orsaken är att flera länder i Afrika, Sydamerika och Asien har märkt att de internationella ekonomiska sanktionerna mot Ryssland Inte är effektiva och att de läcker som såll.

Vilken stat som stöder eller fördömer och vilken stat som är eller anses som viktig avgör värdeblockens relativa makt. Är det under den närmaste framtiden de auktoritativa, totalitära staterna eller de liberala staterna, främst USA och EU? Unionen försöker inom FN närmast påverka via länder såsom Brasilien, Sydafrika, Nigeria och Kazakstan.

Ryssland står inför en ny situation. Landet måste utveckla ett nytt trovärdigt narrativ som tilltalar de ”osäkra” länderna i Afrika, Asien och Latinamerika. Landet måste klart visa vart kriget i Ukraina leder och på vilket sätt det gynnar dessa länder, men också Rysslands egna befolkning.

De liberala staterna måste också utveckla sitt eget narrativ och påvisa att det lönar sig att stödja den västerländska liberala marknads­ekonomin och ett demokratiskt samhällssystem. Men narrativ har också en kulturell och en rasrelaterad dimension. Inom dessa områden är de liberala länderna svaga. De tidigare kolonialmakterna, men också USA, måste visa att de agerar så att de afrikanska, asiatiska och latinamerikanska ländernas ledare behandlas respektfullt och jämlikt. Sist och slutligen är debatten styrd av de skrivna och oskrivna narrativ som de auktoritativa, men också de liberala staterna kan komma med, hur de marknadsförs och hur de uppfattas av mottagarländerna i Afrika, Asien och Sydamerika. Globalt är det en ideologisk kamp mellan två världsuppfattningar, men finns det möjlighet till kompromiss mellan dem? Frågan i dessa nya narrativ är – ”är sanning lögn eller lögn sanning”.

Jan-Peter Paul, Helsingfors