På en punkt har Svenska Akademiens ledamot Horace Engdahl rätt. ”Vi grabbar talar inte om sånt”. Han säger det i en intervju i Sveriges radio, där han försöker slingra sig undan programledarnas frågor om hur mycket han känt till om den ökände kulturprofilens övergrepp.
Engdahl har fått mycket kritik för det här uttalandet, för att han viftar undan anklagelserna så lättvindigt.
Problemet är ju att det stämmer.
Vi grabbar talar inte om sånt.
Engdahls förklaring är inte någon sista blaserad suck från ett dammigt kulturmansvälde. Det räcker med att ta dokumentären om Tim Bergling, Avicii, som exempel. Tigandet är en manlig praxis som lever och mår bra även bland unga klubbkids.
De flesta av er har redan sett scenerna där Bergling bokstavligen ber om hjälp, tills han är så utsliten och hög på mediciner att han tappat koncepten.
Vad gör hans entourage?
De sitter runt omkring honom, tysta, med blicken i sina mobiltelefoner, som om det vore en övermänsklig uppgift att fråga hur en kompis egentligen mår.
En dokumentärmakare väljer förstås vad han eller hon vill visa, och det är möjligt att det fanns de som verkligen försökte hjälpa. Men om vi ska komma vidare är det de här problemen vi måste tala mera om.
Det manliga tigandet handlar inte nödvändigtvis om maktkonstellationer, utstuderad sexism eller bästa broder-mentalitet. Ibland kan man få intryck av att det är något slags konspiration. Jag tror snarare att det rör sig om ett emotionellt handikapp.
Tröskeln är oändligt hög för män att säga till på skarpen. Att påpeka för en vän att han kanske dricker lite för mycket, ifrågasätta hans livsval – jag har så gott som aldrig varit med om det.
Det är inte som i Lena Anderssons romaner om Ester Nilsson, där det finns en hel väninnekör beredd att varna henne för usla relationsbeslut.
Såklart: det här gäller inte alla män, och inte alla kvinnor heller för den delen, för det handlar om mönster snarare än naturlagar.
Men manliga vänskaper tycks ofta bygga på principen att man skapar ett rum där ingen bedöms eller döms. Kanske pratar man om känslor och relationer, men gud förbjude att man moraliserar över varandra. Misslyckanden kvitteras med ett avmätt skratt.
Efterdebatten till metoo har kretsat mycket kring varför ingen ingripit tidigare.
I många av exemplen har det funnits röster som kommit fram, människor som varnat, nämnt saker för chefer, utan att det lett till allvarliga följder. Man får föreställa sig att det finns ett antal allvarliga fall som undvikit medieljuset för att någon uppmärksam person ingripit i tid.
Men metoo har också handlat om maktlöshet – att det inte alltid hjälper att ta upp saker, speciellt om man är kvinna och det är mycket pengar och prestige som står på spel.
Jag kan inte låta bli att spekulera kring vad som hade hänt om Engdahl sagt till på skarpen om Kulturprofilens ”vivörliv” (Engdahls egen formulering) för femton, tjugo år sedan.
Kanske hade Kulturprofilen förändrat sitt beteende. Det är ju möjligt. Men inte särskilt sannolikt.
Om vi män är dåliga på att prata är vi också dåliga på att lyssna.
Det är också därför som delar av Svenska Akademiens agerande varit så beklagligt, men mänskligt. Det är en sak att bli blind för sanningen, men det tycks vara minst lika svårt för vissa ledamöter att komma till insikt efteråt.
