Loopit
Koreografi: Tero Saarinen. Dans: Suvi Eloranta, Elina Jakowleva, Anniina Kumpuniemi, Ville Oinonen, Samuli Roinonen och Mari Rosendahl. Ljus och scenografi: Ville Konttinen. Dräkter: Erika Turunen. Dansteater MD:s premiär Hällä, Tammerfors 4.2.
Dansteater MD är en av de många dansgrupper runtom i Finland som gör ett viktigt jobb för att hålla danskonsten levande. De arbetar mångsidigt och gör flitigt föreställningar för barn – gruppens dansare är alltså vana vid att bjuda friskt på sig själva. Vad de eventuellt förlorar i ren danskvalitet tar de igen med andra medel.
Att bjuda in världsstjärnan Tero Saarinen för en 20-årsjubileumsföreställning är självklart en stor händelse. Dansarna får en chans att inspireras och utveckla sig själva, intresset från allmänheten blir extra stort. Det roliga i det hela är att även Saarinen och hans team verkar ha fått mycket gott ut av samarbetet. Tero Saarinen Company har ingen egen scen, alltså är det redan i sig lyxigt att få bygga upp ett verk på en scen och utforska alla möjligheter MD kan erbjuda på den hemtrevliga gamla biografen Hällä. Enligt förhandsinformationen kommer verket i fortsättningen att upptas på Saarinen Companys repertoar.
Själva föreställningen präglas alltså av iver och experimentlusta. Saarinen har tagit tillfället i akt att pröva på nya saker och göra sådant som kanske inte faller sig så naturligt i hans sedvanliga sammanhang. Han tar fint fasta på de redan nämnda kvaliteterna MD:s dansare äger och låter dem agera mångsidigt. Som dansare kan de inte mäta sig med de makalösa dansare Saarinen vanligtvis har till förfogande, men jämförelser behövs inte. Den bästa dansaren i världen kanske inte agerar gorilla lika charmigt som MD:s verksamhetsledare Anniina Kumpuniemi. Rent dansarmässigt är Ville Oinonen gruppens intressantaste karaktär, och han har också en stor roll i föreställningen. Även Mari Rosendahl gör intryck med sin intensiva dans.
Vem ser på vem?
Som namnet Loopit säger är man inte rädd för att upprepa saker och det fungerar, som publik känns det bra att få återkomma till saker och knyta ihop trådar på slutet. En ännu starkare roll spelar ändå förhållandet mellan publik och scenkonstnärer, och det är just här Saarinen experimenterar som fräschast. Vem tittar egentligen på vem? Vad händer om man kastar om scenens och salongens roll? Vad händer om man skapar en ramplinje av ljus och ramar – och vad händer om man överskrider den? Hur ser man på en människa som agerar innanför en ram?
Allt detta skapar en inspirerande spänning i föreställningen. Speciellt första akten bjuder också på tvära kast mellan stämningar. Man tar inte sig själv på blodigt allvar utan kan emellanåt kasta in allt från Shakespearecitat till buskis. Musiken (främst The Tiger Lillies-låtar) stöder det hela på lämpligt avstånd, utan att ta överdrivet stor plats.
Andra akten ligger närmare en konventionell dansföreställning vad gäller publikkontakten. Här utvecklar man i stället det saarinenska rörelsespråket, men framför allt leken med scenelement och ljus på ett fyndigt sätt.
Extra poäng för det rytmiska avsnittet med typiskt jordnära Saarinenstamp och den stiliga avslutningen. Att lägga in en paus är en bra lösning, utan paus hade första akten antagligen börjat stå och stampa förr eller senare. Å andra sidan känns andra akten mer sedvanlig då man i vissa avseenden återgår till det normala.