Den 16 april 2023 skriver författaren Jari Tervo en kolumn i HS som han avslutar med orden: Niinistö och Marin ledde inte Finland in i Nato. De följde efter folket.
Jag kan inte släppa denna kantänka ”modiga” kommentar.
Tervo har inlett kolumnen med att slå fast att han inte är ett fan av politiker. Jag kan förstå det, idoldyrkan är inte en sund del av politiken. Han har också rätt i att journalistikens roll inte är att polera politikens fasader.
Men i sin huvudpoäng har Tervo så in i väggen fel. Han har inte förstått vår Natoprocess. Han vill inte förstå den.
Men varför förstora Tervos roll som politisk ”analytiker”? Han som fastnat i rollen som landets hovnarr, formad under åren i nöjesprogrammet Nyhetsläckan.
För att politiken är en seriös hantering, i synnerhet när det gäller nationens säkerhet.
För att Jari Tervos popularitet som gycklare har en förstorande effekt, liksom det faktum att Tervos joller publiceras som söndagsläsning i landets största tidning.
Och för att det är raljerandet av den här tölpigt självsäkra arten som undergräver politiken.
Natoprocessen vårvintern och våren 2022 var nämligen ett skolboksexempel på utomordentligt ledarskap av hela den politiska eliten.
Det är en odiskutabel sanning för den som vill se den.
Sanningen är ett stort ord när det gäller politiska beslut.
Men det går att konstruera en bild som kommer nära nog.
Vår väg till Nato underlättades förvisso av att Finlands folk via en opinionsmätning fyra dagar efter det ryska anfallet för första gången uttalade ett stöd för medlemskapet: 53 procent för, 28 mot.
Presidenten gästade samma kväll tevens A-studio. Han betonade riksdagens roll i processen.
För den som kan – vill – tyda politiska signaler var redan det ett tecken på att presidenten var på väg.
För den som minns – vill minnas – hur Niinistö som presidentkandidat hade förutsatt folkomröstning före ett Natobeslut var den processuella betoningen av riksdagen ägnad att ersätta en folkomröstning. (Dylika bör undvikas under exceptionella tider.)
Den politiska apparaten arbetade moget. Regeringen Marin träffade kontinuerligt partiledarna, gruppledarna och riksdagens talmän.
Presidenten träffade, tillsammans med försvarsmaktens kommendör, riksdagens utrikes- och försvarsutskott (separata utskott) och partiledarna. Det skedde den 2 mars, alltså bara veckor efter det ryska anfallet.
Alla diskussioner hade ett avgörande delmål: att undvika en ja/nej-debatt. Den förändrade lägesbilden skulle växa fram under bred enighet om nödvändigheten av att göra det.
Att det skulle mynna ut i en medlemsansökan stod tidigt klart för den som ville se det.
Naturligtvis hade Finland i dag varit medlem i Nato också om folkopinionen hade stannat vid säg 47 procent.
Sådan var ledarskapets logik: riksdagen var kärnan i processen.
Den 4 mars träffade presidenten sin amerikanske kollega Joe Biden – och fick beskedet att Nato har för avsikt att hålla fast vid de öppna dörrarnas princip.
Dagen därpå besöker Sveriges statsminister Magdalena Andersson och försvarsminister Peter Hultqvist vår statsminister. De flyger hem med insikten att Finland menar allvar. De har träffat våra politiska ledare – inte folket.
Nu inleds parallellt operation övertalning mellan våra och Sveriges socialdemokrater – arvet efter Olof Palme låg som en tung filt över partiet.
Det spåret var avgörande också för vårt beslut.
Några dagar senare är det försvarsminister Antti Kaikkonens tur att besöka USA. Han följer det överenskomna mönstret: Nu är inte tid för beslut utan för en grundlig analys.
Besöken i USA var också aktiv kunskapsinhämtning. Det fanns en initial försiktighet hos amerikanerna. Den försvann när det ukrainska motståndet – modet – inte gav väst alternativ i moralisk mening.
Presidenten och statsministern fortsatte att träffa Europas ledande politiker.
Sådan var ledarskapets logik: riksdagen var kärnan i processen, de politiska ledarna agerade för att ge riksdagen maximalt beslutsunderlag.
När mars månad gick mot sitt slut fanns i vår politiska elit knappast någon som inte insåg att processen skulle utmynna i en medlemsansökan.
Den 12 maj 2022 steg röken i form av ett gemensamt pressmeddelande av president och statsminister.
Drygt tio veckor efter det ryska anfallet hade Finland säkrat omvärldens uppbackning, man hade förankrat beslutet parlamentariskt – och man hade folkets stöd i ryggen. Det är raskt marscherat, givet frågans gigantiska dimensioner.
Det här ledarskapet vill Jari Tervo inte erkänna.
Den blinda fläcken är självvald. I teveserien Finland i kalla kriget agerade en lika raljerande Tervo. Han är helt enkelt inte seriös.
I motsats till folket och dess politiker.
