80 år efter övergreppen – nu kräver Sydkorea upprättelse

Inför Sydkoreas president Kim Dae-jungs besök i japan i oktober samlades före detta "comfort ladies" och politiska dissidenter till en protestaktion utanför Japans ambassad i Seoul. Relationerna mellan länderna påverkas fortfarande av andra världskriget. Bild: TT-AP/Yun Jai-hyoung

Några var knappt tonåringar när de fördes bort, andra lockades med falska löften om välbetalda jobb som barnflickor eller hembiträden. Sydkorea hävdar att uppemot 200 000 unga kvinnor tvingades till prostitution i den kejserliga japanska arméns frontbordeller under andra världskriget.

– Vi fick jobba dygnet runt, inte ens när vi var svårt sjuka fick vi vara i fred. Jag ville bara dö, säger Park In-Hye.

Hon var bara sjutton år när kriget tog slut, men valde då livet på gatan framför att åka tillbaka till hembyn.

– Jag skämdes så över det jag varit med om, säger hon.

Trots att de flesta av de utsatta kvinnorna är borta sedan länge – bara ett 50-tal tros ännu vara i livet – har frågan om de tvångsprostituerade på nytt hamnat högst på den diplomatiska agendan.

Den japanska regeringen säger att kraven från Seoul är "orättmätiga" och menar att frågan om krigsskadestånd en gång för alla reglerades i det normaliseringsavtal som Japan och Sydkorea undertecknade 1965.

Utöver detta hänvisar Tokyo till att man i två omgångar – 1995 och 2015 – anslagit pengar till fonder från vilka kvinnorna kunnat söka stöd.

– De pengarna är inget annat än ett slag i ansiktet. Jag tycker att Japans premiärminister Shinzo Abe personligen borde träffa var och en av oss och be om ursäkt, säger en av de drabbade kvinnorna.

Lång historia av förtryck

Frågan om sexslavarna ligger av allt döma djupare än både beloppens storlek och innerligheten i eventuella ursäkter. Sannolikt går den dessutom längre tillbaka än de övergrepp som begicks under andra världskriget och, före det, den japanska ockupationen av Koreahalvön som inleddes 1910.

Sant är att Japan flera gånger bett om ursäkt, eller åtminstone i svepande ordalag beklagat det som skedde, och att det inrättades en första stödfond i mitten på 1990-talet. Donationerna då kom dock från företag och privatpersoner och inte, som kvinnorna och olika medborgarrättsorganisationer krävt, direkt från den japanska staten. När fond nummer två sattes upp 2015 kom medlen visserligen direkt från den japanska statskassan, men Tokyo var noga med att pengarna som betalades ut var "stöd" och inte "kompensation".

Sant är också att ursäkterna satt långt inne och föregicks av decenniers förhalande. Det dröjde fram till 1992 innan man från japanskt håll medgav att den kejserliga armén över huvud taget varit inblandad i upprättandet av frontbordellerna.

Fram till dess var den officiella historieskrivningen att bordellerna kanske funnits, men att de i så fall drivits av privata näringsidkare och att kvinnorna som tjänstgjorde där fick lön och hade infunnit sig av egen fri vilja.

Först när en professor från Chuouniversitetet i Tokyo visade upp dokument han hittat i den kejserliga arméns egna arkiv ändrade den japanska regeringen den ståndpunkt man hållit fast vid under nästan 50 år.

"Tröstekvinnor"

Så långt som till att kalla kvinnorna för tvångsprostituerade sträckte sig Japan dock inte. Den förskönande omskrivningen blev "jugun ianfu" vilket på engelska blev comfort women, alltså tröstekvinnor.

På bägge sidor kan hävdas att skamkänslor bidrog till att det tog tid för sanningen att komma fram.

De koreanska kvinnorna, bland dem Park In-Hye, ville länge inte tala om övergreppen av rädsla för att dra vanära över sina familjer.

– Det var många som begick självmord hellre än att komma hem med könssjukdomar eller kanske vara gravid. Alla visste ju vad vi varit med om, säger den nu åldrade kvinnan.

Själv bosatte hon sig i huvudstaden Seoul och tog jobb i en fabrik där hon blev kvar fram till pensioneringen. Hon gifte sig aldrig och skaffade inte heller några barn.

– Jag kände mig alltid smutsig, säger hon.

När hon och de andra kvinnorna framträdde under 1980- och 90-talet möttes de, som befarat, av en hel del skepsis och bortvända blickar, men också av förståelse och omtanke. Ett särskilt boende sattes upp i en förort till Seoul där kvinnorna kunde bo gratis och även få läkarvård.

I Japan yttrade sig skammen också i förnekelse, fast av helt andra orsaker. Här var det pappa eller farfar som dragit i krig för kejsare och fosterland. Inte få offrade sina liv – mer än två miljoner japaner dödades i kriget.

Att förfäderna som lön för sin gärning skulle få sina minnen dragna i smutsen och beskyllas för att ha besökt officiellt sanktionerade frontbordeller ansågs för magstarkt för att ha med i historieskrivningen. Följaktligen blev det locket på under decennierna efter kriget i någon slags from förhoppning om att saken skulle falla i glömska.

Nu har pendeln svängt. Från att lite motvilligt talat klarspråk om övergreppen under några år visar den japanska statsmakten återigen ambitioner att putsa till fasaden och lägga det gamla bakom sig.

"Krigstida arbetskraft"

Ett talande exempel är den engelskspråkiga dagstidningen Japan Times tillkännagivande i förra veckan att man kommer att sluta använda begreppen "comfort women" och "forced laborers" när man skriver om de tvångsprostituerade kvinnorna respektive de män som tvingades arbeta mer eller mindre som slavar i gruvor, fabriker och med att anlägga järnvägar i de länder som Japan ockuperade.

Enligt tidningsledningen kan termerna vara missvisande eftersom det i vissa fall "råder oklarheter" kring hur personerna egentligen rekryterats. I framtiden kommer tidningen därför att använda samlingsbegreppet "krigstida arbetskraft" när den skriver om de tvångsprostituerade respektive slavarbetarna.

– Det här handlar inte om att byta ut ett ord mot ett annat, utan om ren manipulation i syfte att skriva om historien, säger Mindy Kotler, chef för tankesmedjan Asia Policy Point i en intervju med tyska Deutsche Welle.

Till saken hör att Japan Times nyligen köptes av ett bolag som står nära Dentsu – det gigantiska japanska mediekonglomerat som bland annat sköter PR-arbetet för premiärminister Shinzo Abes parti Liberaldemokraterna (LDP).

Hur länderna ska komma ur de till synes låsta positionerna är i nuläget ytterst oklart. Mycket tyder på att konflikten snarare riskerar att trappas upp ytterligare.

Sydkoreas Högsta domstol beordrade i slutet av oktober i år ståljätten Nippon Steel att betala motsvarande 80 000 euro i kompensation till var och en av fyra koreaner som dragit företaget inför rätta för att de under kriget tvingades till slavarbete i Nippon Steels stålverk.

Stämningsansökan lämnades in redan 2005 och av de fyra koreanerna är det bara en som ännu är i livet, den 94-årige Lee Chun-sik.

– Vi fick jobba tills vi stupade, nu är det bara jag som är kvar, sa en påtagligt rörd Lee när domstolens utslag offentliggjordes.

Japans utrikesminister Taro Kono sa i en kommentar att någon ytterligare kompensation inte kunde komma på fråga och att domstolsutslaget i sig var en grov överträdelse av normaliseringsavtalet som länderna ingick 1965.

Nippon Steel har så här långt vägrat att ens träffa Lees advokater. Advokaterna i sin tur har gett företaget fram till julafton att betala. Därefter hotar de med att begära att Nippon Steels tillgångar i Sydkorea tas i beslag, något domstolsutslaget ger dem rätt till.

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39