Bolånepolitiken är segregerande

Sedan våren 2020 har vi kunnat se avvikande snabb prisutveckling i familjebostäder och egnahemshus. Ändringen till tidigare år är samma som varit på tapeten sedan början av coronatiden. Byte från kontorscentrerat arbete till att jobba hemifrån och lösare lånepolitik. I början av 2020 var man rädd att bostadsmarknaden och byggandet skulle stanna som i sin tur skulle stoppa industrin. För att motverka detta höjdes bolånetaket till 90 procent. Tidigare hade bara de som köpte sin första bostad njutit av den förmånen.
Men efterfrågan drog helt åt annat håll än förväntat. Efterfrågan överskred utbudet mångfaldigt och egnahemsbyggandet började växa som aldrig förr. När efterfrågan ökar följer priset efter och så gick det också nu. I början av 2019 var medelpriset per kvadratmeter i en kranskommun 1 998 euro per kvadratmeter. Till tredje kvartalet 2021 har priset gått upp till 2 425 euro per kvadratmeter. Medelpriset per kvadratmeter i kranskommuner har alltså stigit med 21,4 procent. Prisutvecklingen har utan tvekan gynnat dem som bor i eget, men har finländarna i verkligheten blivit rika bara på papper?
Man kan läsa om utvecklingen i Finansministeriets utredning (https://tinyurl.com/2p98k3wn) av metoder för att förebygga överskuldsättning hos hushåll från 2019.
Fritt taget ur utredningen: "Ännu i början av 90-talet var bolånens typiska lånetider 10-15 år. På 2010 talet var en typisk lånetid 20-25 år. Vid få fall 30 år eller längre. I samband med att lånetiden har fördubblats har en normal låntagares lånemängd fördubblats."
Reglerna när det gäller bolånets mängd och återbetalningstider har alltså lättats flera gånger i samtidshistorian med en vacker tanke att även fler och lägre inkomsttagande folkgrupper ska ha tillgänglighet till eget boende. Men i verkligheten har detta bara höjt bostadspriserna och gynnat äldre generationer på bekostnad av yngre. Yngre generationer har fått i uppgift att betala äldre generationers vinster. Lånemängden bestäms efter återbetalningsförmåga per månad. Och bostadspriserna lever i förhållande till hur stora lån man kan få. Politiken har alltså höjt bostadspriserna till en sådan nivå att vuxna par behöver sina föräldrar i borgen för att kunna bo lika som deras föräldrar bott. För dem som inte har föräldrar som kan garantera deras lån blir drömmen om eget avlägsen.
Med fakta i hand kan man konstatera att om vi vill minska på segregationen i samhället måste lånetiderna förkortas för att få ner bostadspriserna till en rättvisare nivå. Det är det bästa och det mest rättvisa sättet att minska på segregationen och missnöjet i samhället.

Justus Berg,

Träskända

ANDRA LÄSER