Insändare: Är den nya världsordningen faktiskt så ny?

14.08.2022 18:18
Pär Stenbäck drar i sin intressanta översikt över det nya världsläget (HBL 7.8) några slutsatser som eventuellt går lite för långt. Kanske det beror på den premiss som han inte ensam utgår ifrån – att utvecklingen efter kalla krigets slut 1991 (eller alternativt från krigsslutet 1945) skett mot fonden av någotslags internationellt, lagenligt, och gemensamt överenskommet system. En slags positiv progression som i stort sett hela tiden gått mot det bättre. Och som alltså nu plötsligt krossats av Rysslands anfall mot Ukraina. De här debattörerna lyfter ofta upp Helsingforsavtalet 1975, där en passus handlar om nationernas territoriella integritet. Men de flesta har i dag redan glömt att den passusen infördes för att få de forna öststaterna och Sovjet med på noterna, där Sovjets idé främst var att cementera läget efter övertagandena i östra Europa från 1948 och framåt. Och som alla andra, glömmer Stenbäck att väst benäget brutit mot denna överenskommelse flera gånger, alltid då det passat väst: vi kan nämna Tjeckoslovakiens delning, Tysklands återförening, Jugoslaviens splittring. Notera att jag inte säger att de händelserna var fel, bara att de faktiskt flagrant bröt mot Helsingforsöverenskommelsen. Likaså har Stenbäck lite svårt att inkorporera USA:s invasion av Afghanistan i sin världsbild; han kan bara ”motivera” det hela med att USA efter 20 år drog sig bort. Han glömmer då att det inte skedde för att USA ingår i någotslags internationellt ”system” (USA gillar inte att vara bundet av sådana) utan för att den politiska och monetära prislappen till sist blev för stor. Stenbäck glömmer dessutom helt bort den illegala invasionen av Irak 2003, och alla de andra implicit eller explicit stormaktsstödda konflikter som ständigt pågått och pågår, och som bara emellanåt dyker upp på medieradarn. Jemen är till exempel en sådan humanitär katastrof som vi i våra krokar av någon anledning inte alls bryr oss om.
Min poäng är att det är fåfängt att måla upp historiens gång som en positiv progression, i dag plötsligt avbruten av en skurk, även om nationerna med någorlunda demokratisk ordning förstås i alla lägen skall försöka statuera exempel, och motverka totalitära tendenser. Totalitära tendenser som, viktigt att minnas, återfinns inte bara utanför våra egna gränser, utan också inom dem. Snarare går historiens stora drag i olika cykler eller pendelrörelser som avlöser varandra. De upprepar sig sällan, men de kan rimma. Tydlig just nu är en pågående, stark lägerbildning som starkt påminner om den före första världskriget, samtidigt som lärdomarna från andra världskriget och de misslyckade kommunistiska samhällsexperimenten under 1900-talets första hälft börjar glömmas bort, i och med att den generation som upplevde de helvetena inte längre finns ibland oss. Vi får se hur det går.
Rabbe Sandelin, Helsingfors

ANDRA LÄSER