Demokratisk men odramatisk

Andelslaget Värinäs grupputställning Manual är en helhet bestående av fotografiska verk i vilka metod och material spelar en central roll. Gemensamt för andelslagets konstnärer är ett starkt intresse för fotografiets fysiska möjligheter: i lokalerna i Vallgård ordnas kurser i analog färgbildskopiering, och i utställningen på Hippolyte är de representerade teknikerna såväl analoga som digitala. Detta utgör den gemensamma nämnaren i en grupputställning som annars saknar konceptuell riktning.

Manual är en utställning som i högsta grad är en subjektiv upplevelse, i den meningen att verken kräver ett samspel med betraktaren; de behöver tas emot och relateras till för att väckas till liv. Visserligen är detta alltid fallet med konsten och världen i största allmänhet, men i Manual är fenomenet starkt närvarande. De flesta verken är dämpade och kräver bakgrundsinformation för att kunna frammana känslor.

Trots närvaron av några riktigt stora verk är det också svårt att skönja en huvudrollsinnehavare i utställningen i vilken tio fotografer medverkar. Sanni Seppos Viisi pikseliä Keskuspuistoa är visserligen nästan tre meter hög, och Jenni Hailis Muista / i / o sextio meter lång, men inte ens de extrema dimensionerna får dessa fotoinstallationer att dominera utställningen. Det råder en högst demokratisk balans i Manual: varje medverkande konstnär har fått säga sitt. Dessvärre blir helhetsintrycket lite tråkigt i och med bristen på dynamik och på grund av den behärskade stämningen. Tanken om en konstnärsordnad grupputställning i vilken alla getts samma mängd utrymme är sympatisk, men det är synd att detta i praktiken skett på bekostnad av dramatik.

Därmed inte sagt att här inte finns angelägna ämnen. Intressant nog har många av de medverkande fokuserat på ekologi, och nyttjat sinsemellan mycket olika sätt att närma sig temat. Jari Eklunds Vuosi ilman sähköä består av fotografier tryckta på självgjorda ekologiska torvplattor, Sanni Seppos ovannämnda jätteverk är en mosaik som utforskar urbana naturområdens prekära situation i tider av stadsplanering och nybyggen, Tiina Itkonens bilder handlar om arktiska regioners förändrade levnadsvillkor under inflytande av den dramatiska klimatförändringen. Dessutom behandlar ytterligare Petri Kuokkas och Tuukka Kailas verk naturen, och även Viivi Nieminen ger uttryck för ekologiskt tänkande.

Som tur är har konstnärerna producerat ett slags programblad med personliga texter, vilka tillför mycket till de pyttesmå helheter som varje person ställer ut. Speciellt Eklunds vardagssnapshots på torv ges en helt ny dimension tack vare konstnärens beskrivning av sitt koncept: idén bakom valet av material är att försöka gottgöra för alla år Eklund arbetat med giftiga framkallningskemikalier. Även Itkonens text påminner om att hennes otroligt vackra bilder från ställen som Grönland och Alaska egentligen handlar om en ständigt pågående tragedi.

Trots att Manual representerar gruppen Värinä snarare än ett utvalt tema är utställningen inte så lekfull som man kunde ha förväntat sig av ett andelslag som förenas av ett imponerande mörkrum och av stora professionella bläckstråleskrivare. Varje konstnär har hållit sig inom sin komfortzon och trots att några obskyra metoder finns representerade är detta i högsta grad en konventionell fotoutställning. Raakel Kuukkas självporträtt gjorda i samarbete med dottern Rebekka är otroligt rörande, men de är kanske de enda riktigt intima bilderna i hela utställningen. Det hade gärna fått finnas mera sådant, och mer av allt i största allmänhet. Grupputställningar av detta slag är till för att risker ska tas!