Dammbyggen hotar livet längs Mekong

– Om vi inte kan fiska vet jag inte hur vi ska få mat, säger 45-årige Bun Thin från den kambodjanska byn Preah Rumkel.

– Turisterna kommer för att se delfinerna. Om de försvinner så försvinner turisterna också, säger Thong Bang.

Hon är 17 år och från föräldrarnas oansenliga butiksstånd i utkanten av byn Preah Rumkel, vid Mekongs strand, säljer hon frukt, snacks och läsk till utländska besökare.

De boende i Preah Rumkel är traditionellt självförsörjande fiskare och jordbrukare, men turismen har gett byn en välbehövlig ekonomisk injektion. Familjer som Thong Bangs har fått tillgång till likvida medel. Men nu är de blygsamma inkomsterna hotade.

– Vi kan inte tjäna pengar på något annat sätt. Vi är beroende av det här, säger hon.

Poy Vanna sitter på en träveranda med ryggen vänd mot Mekong.

– Förra året hade vi tolv delfiner, sedan åtta, sedan sex. Och nu har vi bara tre kvar, säger han och suckar.

Som ledare för byns ekoturismkommitté ansvarar han för att guidade turer längs floden sker på ett hållbart sätt som inte hotar delfinernas livsmiljö. Projektet inleddes 2007 och var länge en framgångshistoria.

– Det är tack vare delfinerna och ekoturismen som den här byn har utvecklats. Vi har fått vägar och en vårdcentral eftersom många människor reser hit och besöker oss, säger Poy Vanna.

Internationella naturvårdsunionen (IUCN) klassar Mekongs irrawaddidelfiner som akut utrotningshotade. År 1997 uppskattade Världsnaturfonden antalet delfiner i floden till 200. I dag återstår bara 80 djur.

I Preah Rumkel tog det bara några månader för delfinflocken att gå från livskraftig till en spillra av sin forna glans. Några djur tros ha migrerat, andra misstänks ha dött. Och att flocken skulle återhämta sig är osannolikt.

Tvärs över Mekong, på den laotiska sidan, skymtar förklaringen.

– Delfinerna bor väldigt nära dammen. De får svårt att hitta mat när fiskarna blir färre och de blir störda av explosionerna, säger Poy Vanna och pekar.

I vattnet bakom honom syns de tre kvarvarande delfinernas ryggfenor spräcka Mekongs grumliga yta.

Don Sahong-dammen började byggas i december 2015. När konstruktionen är färdig år 2020 ska det 22,5 meter höga vattenkraftverket generera 260 megawatt och exportera elektricitet till Thailand och Kambodja.

Sydostasiens växande ekonomier skriker efter energi – enligt en rapport från Internationella energirådet (IEA) kommer behovet att öka med 80 procent under de närmaste 20 åren – och det är denna efterfrågan som ligger bakom den kraftiga ökningen av dammbyggen längs Mekong.

Floden är med sina 4 500 kilometer Sydostasiens längsta. Från den tibetanska högplatån rinner den genom Kina, Burma, Thailand, Laos, Kambodja och Vietnam innan den mynnar ut i Sydkinesiska havet. Dess stränder kantas av fattiga fiskebyar. Enligt Mekongkommissionen (MRC) – det mellanstatliga organ där Kambodja, Laos, Thailand och Vietnam diskuterar angelägenheter som rör den transnationella floden – är 40 miljoner människor i medlemsländerna helt beroende av fiskemöjligheterna för sin försörjning. Den ideella organisationen International Rivers menar att antalet är över 60 miljoner människor.

När de första vattenkraftverken på Mekong byggdes av Kina under 1990-talet stod det snabbt klart att dammarnas inverkan inte lät sig begränsas av nationella gränser. I norra Thailand lärde sig boende längs floden snabbt att stora mängder regn i södra Kina innebar översvämningar. När de kinesiska dammarna uppströms öppnade flodluckorna var det grannlandet nedströms som drabbades.

Samma problematik präglar dammen i Don Sahong. Dammen ligger i Laos, och laotiska bybor har åtminstone kunnat ta anställning vid dammbygget när fiskenäringen drabbats. På den kambodjanska sidan gränsen, där konsekvenserna är som mest kännbara, får de boende ingen kompensation alls.

– Innan de började bygga dammen var det mer fisk här. Jag tror att vattnet har blivit förorenat och att det har påverkat fiskens möjligheter att leka, säger 23-årige Lang Chitra.

Han säger att livet som fiskare alltid har varit hårt, men att han aldrig tidigare har behövt oroa sig över att kunna ställa mat på bordet åt sin hustru och treårige son. Men fångsten från dagens fisketur räcker inte för att mätta familjen.

– Förut när vi kastade nätet tio gånger kunde vi få så mycket fisk att vi fyllde halva den där, säger han och pekar på en blå plasttunna som ser ut att rymma omkring 30 liter. Nu får vi bara några stycken.

Lang Chitra kommer från en familj som i generationer förlitat sig på Mekongflodens rikedom för sitt uppehälle. Nu har de grundläggande livsbetingelserna plötsligt förändrats oåterkalleligt.

– Jag vet ingenting om framtiden, säger han. Men om vi inte kan fiska här måste vi göra vad vi kan för att överleva. Försöka försörja oss på jordbruk eller illegal skogsavverkning.

Kina har byggt sex vattenkraftverk på Mekong och har påbörjat ytterligare fem. Laos och Kambodja planerar sammanlagt elva större vattenkraftverk. Såväl de mänskliga som ekologiska kostnaderna är höga.

Enligt International Rivers kommer minst 5 000 människor att tvångsförflyttas när Kambodja nu bygger ett vattenkraftverk på Sesan, en viktig biflod till Mekong. Även i anslutning till dammbygget i laotiska Xayaburi har tusentals tvingats lämna sina hem.

Dammen i Xayaburi, som påbörjades 2012 och enligt planerna ska tas i drift 2019, finansieras av ett konglomerat av thailändska banker och är kontroversiell på flera sätt. Enligt Mekongkommissionens regler är det land som planerar att exploatera Mekong skyldigt att konsultera övriga medlemsländer. Laos ignorerade dessa förpliktelser och anses därigenom ha försvagat samarbetet.

Xayaburikraftverket var dessutom det första att byggas på det som kallas lägre Mekong, ett av världens allra mest artrika vatten, och fördömdes av internationella och lokala miljöorganisationer.

Även finska Pöyry, ingenjörsfirman som övervakar dammens konstruktion för Laos räkning, ådrog sig hård kritik. 2012 anmälde 15 ideella organisationer – däribland Siemenpuu-säätiö, FinnWatch och Jordens vänner Finland – Pöyry till Arbets- och näringsministeriet. Anklagelsen var att Pöyry brutit mot OECD:s riktlinjer för multinationella företag. Organisationerna hävdade att en konsultrapport som Pöyry producerat felaktigt uppgav att vattenkraftverket inte skulle ha några kännbara transnationella konsekvenser, vilket Laos regering använde som argument för att kringgå Mekongkommissionens regler.

Ministeriet utredde frågan och fastslog 2013 att Pöyry inte brutit mot riktlinjerna, men menade också att företaget borde vara "mer medvetet om sin övergripande roll i projektet".

Bun Thin i Preah Rumkel pekar ut över det som tidigare var hans trädgård längs flodstranden. Sedan Don Sahong-dammen började byggas har vattennivån höjts och slukat hela hans bakgård.

– Om det regnar mycket och de öppnar dammen kommer det att översvämmas här. Jag är orolig att vi kommer att tvingas flytta huset, säger han.

Men det är inte vattennivån som är hans stora bekymmer. Don Sahong-dammen konstrueras i en migrationskorridor som är central för flera fiskarters fortplantning. Och liksom resten av Preah Rumkels invånare fruktar fyrabarnspappan Bun Thin en framtid där Mekong inte längre kan föda byn.

– Om vi inte kan fiska vet jag inte hur vi ska få mat, säger han.

Mekongkommissionens förslag att införa ett tioårigt moratorium (åtgärdsstopp) mot dammbyggen i Mekong, med hänvisning till hotet mot den regionala matförsörjningen och risken för "bestående miljöskador", men medlemsländerna har valt att ignorera sina egna experter. Och medborgarnas protester har tillmätts än mindre betydelse.

– Vi vet inte vad vi ska göra, säger Bun Thin. Vi har demonstrerat men det har inte gett något resultat.