Mick Jagger i bisarr brygd

John Lennon gjorde 1967 en soloroll i Richard Lesters Hur jag vann kriget. Tre år senare var det Mick Jaggers tur att medverka i två filmer. I Ned Kelly, berättelsen om "Australiens Jesse James" och i kvällens Performance (England 1970), regisserad av Donald Cammell och Nicolas Roeg.

Den ytterst nervöst klippta Performance arrangerar ett smått surrealistiskt möte mellan två subkulturer i London då stadens undre värld stämmer träff med popkulturen. Chas (James Fox) är gangstrarnas torped, en välklädd man som sadistiskt tycks njuta av att få hota och misshandla folk. Då marken börjar bränna under hans fötter tvingas han, jagad av både den egna organisationen och polisen, ta till flykten. I väntan på att söka sig till Amerika hyr han ett rum i Londons Notting Hill som ägs av Turner (Mick Jagger), en rockstjärna som hamnat i en återvändsgränd.

Chas känner sig allt annat än hemmastadd i denna värld av bohemer, droger och fri kärlek där Turner hedonistiskt lever med två kvinnor: Anita Pallenbergs Pherber och Michele Bretons Lucy. Snart börjar världarna och livsstilarna ändå konvergera på ett bisarrt sätt. Det verkar som om de två protagonisterna på något sätt skulle styras av samma impulser som borgar för deras framgång. I sin unisex-framtoning får Jagger, som framför numret Memo from Turner, för övrigt vara öppet androgyn. Mycket handlar det om att finna en visuellt synlig bild och roll för personligheten.

Onekligen är filmen förvirrande och psykedelisk med sin elliptiska klippning och sina "flashbacks" och utdragna sexscener. Då bolaget Warner Brothers såg slutresultatet ville man stämma den ena regissören Cammell. Senare har filmen fått sina beundrare då man upptäckt dess "innovativa" skikt. Men fortfarande är man inte benägen att svälja allt.

Nicolas Roeg kom ju senare att även arbeta med David Bowie i Mannen utan ansikte (The Man Who Fell to Earth, 1976), en kufisk science fiction-historia där popstjärnan spelade en rymdvarelse som på jorden var på jakt efter vatten till sin planet.