Stark minimalism och löst chillande i bassängen

I år har festivalen Sivuaskel/Side step verkat i tjugo år i Zodiaks regi. Det hela började i väldigt liten skala men festivalen som arrangerades vartannat år under en lång tid, växte till sig. Den första festivalen 1996 introducerade diskussioner mellan arbetsgrupp och åskådare direkt efter uppspelet. Detta var något helt nytt. Modellen kom åtminstone delvis från festivalen i Pyhäjärvi där man lanserat sådana diskussioner för att få både publikfeedback och kollegial kritik som nya former av dialog.

Under de första femton åren kunde pionjärerna bakom Zodiak, som då svarade för planeringen, inom ramen för festivalen presentera en lång rad stora namn inom postmodern dans. Man engagerade publiken i diskussioner, demonstrationer, filmförevisningar och workshoppar som kringverksamhet till föreställningarna. Det gav mängder av nya perspektiv på den konst och estetik som slagit igenom här under 1980–talet.

Sedan 2010 planeras festivalen av en yngre generation. Den har gett festivalen en helt ny profil som en mönstring av samtida scenkonst, som kan, men inte behöver, vara dansbaserad. Med syftet att grundligt ruska om rådande uppfattningar och hela tiden presentera, främst internationella, nyheter inom samtida scenkonst profilerar sig festivalen nu som en parallell till Liikkeellä marraskuussa/Moving in November.

Programmet i år fokuserar tematiskt på kön, sexualitet, kroppslighet, att vara subjekt och objekt för blicken och att köpslå i scenkonst. Festivalöppningens två föreställningar platsar väl inom dessa tematiska ramar.

Margrét Sara Gudjónsdóttir, isländska baserad i Berlin, presenterar ett minimalistiskt men gastkramande solo med titeln Spotted. I en utdragen och gradvis framväxande väldigt monoton metamorfos förkroppsligar Louise Dahl tillståndet överdos eller överflöde på ett sätt som raderar ut känslan av tid och rum. Hon är ”som en överfull container, som inte kan ta emot något mera” och sålunda förstås ett slags bild av vår tid. Det mardrömslika illamåendet och tomheten i en blick som ser utan att se, framställs helhetsmässigt och expressivt på ett sätt som går djupare än det analytiskt-begreppsliga planet och i stället rör sig i gränsmarken mellan medvetet och omedvetet.

Mot slutet blir solot ett solo med assistans när Marie Ursin helt naken träder fram bakom den röda ridån, i ett liknande tillstånd som Louise Dahl. Peter Rehbergs elektroniska ljudvärld följer framställningens kvaliteter som en ändlös men genomborrande ljudmatta.

Konceptet By the pool ges i år en fjärde tappning när en arbetsgrupp bestående av Jussi Matikainen, Samuli Laine, Elina Pirinen och Jarkko Partanen uppträder i och omkring en uppblåsbar bassäng, av den typ en barnfamilj kunde ha på sin bakgård.

Bassängen finns på Zodiaks scen med publiken bänkad på läktaren. Jag kommer på mig med att fundera om det hela inte gjort sig bättre med bassängen i mitten av den bar som finns i entréhallen. I all sin överdådighet och med sina ibland rätt huvudlösa infall varvade med utdraget väntande, har föreställningen nämligen stunder då man väl kunde ha riktat sin uppmärksamhet mot annat.

Idén är givetvis att vara opretentiös, chillande och lekfull och att hålla fast vid känslan av att vad som helst kan ske när som helst – och givetvis att allt är gångbart. Under en väldigt dryg timme fungerade detta garanterat bättre för dem som satt i baren först.

I år heter föreställningen Elina Pirinen plays Mermaid by the pool. Elina Pirinens karismatiska framställning och speciellt hennes säregna, trolskt intensiva och av längtan fyllda sång ger åtminstone mig den största utdelningen i scenens böljande landskap och stoff. Föreställningen mynnar ut i en kollekt till förmån för övergivna katter och en djurskyddsförening. Det hade man knappt kunnat förvänta sig. Inget ont med det då scenen konkret blir en plats för köpslående.