Ari har hittat allt från skeppsvrak till vita havsbäddar i Finska viken – men ser även hopp för livet under ytan

– Havet är ”the last frontier”: den sista fria zonen utan människor där man kan vara ett med naturen. Havet gör mig lugn och är en stor entusiasmkälla för mig. Jag är tacksam för havet och att det finns hopp för det.

Ari Kapanen har dykt längs hela Finska vikens kust, allra mest på axeln mellan Örö och Esbo. Det senaste årtiondet har han märkt en oroväckande utveckling på havsbotten.

– För ungefär tre år sedan besökte vi Örö och dök längs vägen på väg mot Esbo. På sina ställen var havsbotten helt utan liv, och överallt var läget dåligt. Det var en vit bakteriematta över botten på de flesta ställena vi dök på, säger Kapanen.

På sina ställen var det vita bakterielagret tiotals centimeter tjockt, även på ställen där havsytans aktivitet borde skölja bort det. Kapanen vill betona att han inte är biolog eller forskare, men att han baserar sina iakttagelser på sin 30-åriga erfarenhet av dykning.

– Det är komplicerat. Det här är ett fenomen som kommit under 2000-talet – ytvattnet är i bra skick men bottenvattnet är i dåligt, riktigt dåligt, skick.

Kapanen målar upp en både hoppfull och dyster bild av havet. Han berättar att man på 1–6 meters djup njuter av det rika djurlivet under havet, men att man under det hittar död fisk på väldigt många ställen.

– Övergödningen och fosforn orsakar mer algblomning, och algerna hamnar på botten. När bakterier bryter ner algerna äter de majoriteten av syret. Jag tror det här tar livet av bottenfiskarna, säger Kapanen.

Processen på havsbotten jämför han med en kompost. När man stör havsbotten frigörs bubblor med metan och svavelväte som stiger mot ytan.

– Det finns enorma mängder av de här vita mattorna. Jag vet inte om det är det som orsakar att fiskarna dör, men det finns mycket döda bottenfiskar på de områdena.

Han betonar än en gång att han baserar det han säger på det han ser, och att det är viktigt att koppla samman det med forskning.

– Men ibland blir jag så besviken. Sätt själv huvudet under vattnet och se hur det ser ut.

Det är exakt det som forskarna Laura Kauppi och Anna Villnäs vid Helsingfors universitet gjort. I sin forskning vid Tvärminne zoologiska station har de sett på hur havets bottenekosystem påverkats vid värmeböljor.

– Vid syrefria förhållanden produceras metan och svavelväte som kan bubbla mot ytan. Svavelväte är giftigt för organismer, medan metan är en kraftig växthusgas. Ärligt sagt skulle jag inte röra de här vita bäddarna, säger Kauppi.

Hon berättar att de vita mattorna är ett tecken på syrebrist och att de orsakas av bakterien Beggiatoa som kan använda svavel i stället för syre för sin metabolism.

– Speciellt i grunda vikar med mycket produktion är det lätt att observera de här mattorna.

Det här är i sig inget nytt fenomen. Men i kombination med eutrofieringen, alltså övergödningen, och varmare vatten kan effekterna förstärkas.

– Det beror helt på mängden organiskt material, syreförhållanden och nedbrytningsprocessernas effektivitet.

– Vi gör tyvärr inte någon storskalig uppföljning över det. Men efter värmeböljor har vi sett tillbakagångar av sjögräsängar samt sjömusslor och blåmusslor som dött. Det är möjligt att värmen bidragit till mer storskaliga effekter, säger Kauppi.

För Ari Kapanen som på sina fotofärder tillbringar mycket tid under ytan är det ändå klart att de vita havsbäddarna blivit fler, även om han inte kan säga om det tillhör naturliga cykler eller inte. Men han tror ändå att det finns hopp för Östersjön.

– Nyligen dök jag på sjutton meters djup och såg vågorna i havet ovanför mig. Det har aldrig hänt tidigare. Jag tycker vattnet blir klarare för varje år som går, säger Kapanen.

Han tycker också att ytvattnet varit överraskande klart det senaste året. Det här kan ge möjligheter för Finland på sikt, om havet hålls i skick.

– Havet ger enorm potential för Finland. Dykarturismen är en möjlighet och dessutom ger havet utvecklingsmöjligheter tillsammans med utbildning.

Fynden under vattenytan är också många. Förutom de otaliga skeppsvraken, naturformationerna och djurlivet som Kapanen hittat under åren har han också hittat undervattenskällor utanför Lappvik.

– Jag letade egentligen efter en pansarvagn som sovjeterna sänkte utanför Lappvik. Men på tolv meters djup hittade jag sju källor under vattnet. Det är källvatten som runnit genom Salpausselkä. De här är helt unika för finländska förhållanden, säger Kapanen som döpt en av dem till Livets källa.

Varför de vita havsbäddarna verkar ha blivit fler på de områdena Kapanen dykt kan han inte säga. Men specifikt utanför Hangö och Raseborg tror han att näringsrikt avrinningsvatten från diken kan spela en roll.

– Vad kan vi själva göra för att bättra på läget? Vi kan se till att vattnet som rinner ut i havet inte bidrar till övergödningen. Och tyvärr sportar många med dumheter när det gäller miljön, det borde vi sluta med.

Som exempel lyfter han fram muddringsprojektet kring Koverhar. Hamnen vill muddra ett stort område både längs farleden och nära hamnen och väntar på miljötillstånd just nu.

– Tio år efter stålfabriken har naturen återhämtat sig. Men tungmetallerna på havsbotten har täckts med sediment, ska de verkligen muddra upp det igen?

Ari Kapanen tror ändå fortsättningsvis på att det finns en chans för havet. Han hoppas att beslutsfattarna styr mer pengar till forskning och öppnar ögonen för vad havet kan ge.

– Det är klart det finns hopp. Det lönar sig att satsa på att havet ska må bra.