Gnisslet från spåran är en omistlig del av Helsingfors – "när jag hör ljudet vet jag att jag är hemma"

I 130 år har spårvagnarna skurrat runt i Helsingfors och gnisslet är en hemtrevlig del av ljudbilden i huvudstaden. På Spåramuseets nya utställning påminns vi om den hisnande utvecklingen på skenorna.

Tidsresa genom Helsingfors. Museilektor Suvi-Tuuli Waltari har byggt upp spårvagnsfärden genom fyra decennier.
Vi åker spårvagn i Helsingfors. Året är 1941 och oroliga ansikten skymtar bakom fönsterrutan. När bomblarmet ljuder förbyts oron till rädsla och befolkningen skyndar ner i bombskyddet.
Tidsresan genom Helsingfors är en av höjdpunkterna på Spåramuseets nya basutställning och det finns en orsak till att tidsresan startar under kriget.
– Under krigsåren var spårvagnarna de enda allmänna kommunikationsmedlen i staden. Alla bussar behövdes för krigstransporter, säger Suvi-Tuuli Waltari.
Suvi-Tuuli Waltari är museilektor och ansvarig för den pedagogiska förnyelsen av utställningen.
Tidsresan genomförs i en så kallad Sisu-vagn, en motordriven spårvagn som var i trafik under åren 1941–79. Färden går från krigets Helsingfors till den färgglada olympiska sommaren 1952 och vidare till 1960-talet då bilarna nästan konkurrerade ut spårvagnarna och Georg Malmsten i sin hit uppmanade oss att vara försiktiga i trafiken. Resan avslutas på 1970-talet med att vi följer med en demonstration mot kriget i Vietnam.
Gatubuller, tutanden och andra passagerares fotsteg ackompanjerar resan.
I Sisuvagnen, liksom i andra spårvagnsmodeller, fanns förutom chauffören också en konduktör. Hen tronade längst bak, och hade sträng uppsikt över passagerarna och deras biljetter och över att ordning och reda rådde.
Fram till 1917 var uppgiften som konduktör förbehållen männen men sedan gjorde kvinnorna entré.
– De manliga konduktörerna protesterade och ansåg att jobbet som konduktör var för tungt för kvinnor. Dessutom oroade männen sig för lönesänkningar, berättar Suvi-Tuuli Waltari.
– Kvinnodominansen inom konduktörsyrket var ganska snabbt ett faktum.
Konduktörerna försvann för gott på 1980-talet.
De första spårvagnarna drogs av hästar. Uppgiften var tung för hästarna, säger museilektor Suvi-Tuuli Waltari.

Hästdragen spårvagn

De första spårvagnarna var hästdragna och introducerades i Helsingfors 1891. Den äldsta linjen gick från Sörnäs till Salutorget och förlängdes senare till Lappviken. Därefter kom en linje som gick mellan Tölö och Brunnshuset. På den tiden drevs spårvagnstrafiken av företaget Helsingfors spårvägar.
Till de yngsta museibesökarnas glädje har nu hästen, bekant från tidigare år, åter ställts ut i museet.
– Mer än 900 hästar fanns i tjänst under de år spårvagnstrafiken var hästdragen, berättar Suvi-Tuuli Waltari.
– Uppgiften var ett tungt slit för hästarna och innebar startskottet för djurskyddsrörelsen i Finland.
I dag sköts de allmänna kommunikationerna i Helsingforsregionen av spårvagnar, bussar och metro och det kollektiva resandet är förbundet med känslor. De röd-gråa spårvagnarna väckte raseri när de introducerades och försvann efter bara tio år medan andra känslor är vemodiga.
– Spårvagn nummer 5, som gick mellan Skatudden och Tölö torg, är fortfarande saknad av många, liksom spårvagnarna 3B och 3T, berättar Suvi-Tuuli Waltari.
De elektriska spårvagnarna introducerades under början av 1900-talet . Den här spåran gick från Eira via Salutorget till Arabia.
Inför byggandet av basutställningen lät Spåramuseet göra en undersökning om vilka minnen vi förknippar med kollektivtrafiken. Fanns det något som överraskade i svaren?
– Kanske hur starkt spårvagnar förknippas med Helsingfors. "När jag hör gnisslet från spåran vet jag att jag är hemma" skrev en av dem som svarade.
– Men också metron, som i år fyller 40 år, väcker nostalgi. Passagerarna minns sina första turer med metron, i synnerhet om de fick delta i en provtur innan metrotrafiken officiellt hade inletts.

130 år med spåra

De första spårvagnarna togs i bruk i Helsingfors 1891. Linjerna var på den tiden två och hade färger i stället för nummer. Spårvagnarna var hästdragna.
Stallet med spårvagnshästar samt en vagnverkstad, tvättstuga, oljeförråd och sadelverkstad fanns i Rosavillaområdet. När staden övergick till elspårvagnar byggdes den nya vagnhallen, den som i dag är Spåramuseet. Hallen ritades av Valdemar Aspelin och stod klar 1900.
Spåramuseet invigdes i den forna vagnhallen 1993. Kulturfabriken Korjaamo verkar i anslutning till museet. Adressen är Tölögatan 51 A.
ANDRA LÄSER