Framtiden, hör du mig?

Reverie är ett underfundigt verk om att minnas och tänka sig framåt i tiden.

MINNESBILDER. Inari Virmakoski i Gnab Collectives nya föreställning Reverie.

Reverie

Regi: Martina Marti. Video: Emma Suominen. Kostym: Katerina Zherbina. Rum: Katerina Zherbina, Martina Marti. Ljus: Markus Alanen. Musik: Romulus Chiciuc.
På scenen: Jasmiina Sipilä, Inari Virmakoski.
Gnab Collectives premiär på Mad House i Södervik 2.3.
Regissören Martina Marti har tillsammans med scenkonstkollektivet Gnab Collective skapat två fascinerande verk kring temat beslutsfattande. Hamlet Private var ett slags kortspel där slumpmässigt valda tarotkort ställde publiken inför livets – och Hamlets – stora frågor. Uppföljaren Polku (Stigen) kretsade kring medvetna och omedvetna val, slump och intuition – allt det där som driver oss framåt på stigen.
Den nya föreställningen Reverie är ett slags installation. I ett intimt rum i Presseriets aula, avgränsat av tunna vita draperier, samlas publiken i en halvcirkel kring de två karismatiska scenkonstnärerna Jasmiina Sipilä och Inari Virmakoski. De rör sig, dansar, använder kropp och ansikte som uttrycksmedel, men är knäpptysta. Deras tal kommer i stället från ett knastrigt band som spelas upp. Andra komponenter i föreställningen är Emma Suominens stilrena video med Sipilä och Virmakoski, vitklädda, i olika landskap, och dj:n Romulus Chiciucs elektroniska musik som framförs live i salen.

Verket skapas inombords

Återigen har Martina Marti skapat ett litet stort verk, präglat av en tilltalande mystik, mjukhet och betänksamhet.
Titelns Reverie syftar på att dagdrömma, att vara försjunken i tankar som sträcker sig framåt och bakåt i tiden. Att se tillbaka på beslut, och att försöka navigera sig vidare in i det okända.
I videon utforskar Sipilä och Virmakoski varandra, tar ömt och nyfiket på varandras hud och hår. Närbilderna frammanar kontrasterna mellan ung och gammal, men slätar också ut dem.
Texten är uppbyggd som en dialog, på ytan enkel, men inuti komplex. Den unga kvinnan frågar den gamla om var hon befinner sig just nu, hur platsen ser ut, vad folk gör där borta. Vart är hon på väg? Känner hon också entusiasm inför den nya destination som väntar?
Den gamla kvinnan består av mer tid, den unga av mindre tid, färre år. Tiden som skiljer dem åt konkretiseras i hudens rynkor och hårets grånad, men blicken, beröringen och förtroligheten i deras dialog signalerar igenkänning.
I texten blir tiden ett konkret, geografiskt avstånd. De två kvinnorna avlägger rapporter till varandra från olika positioner på tidsaxeln.
Den ena kvinnan försöker fatta ett beslut, välja en stig, medan den andra befinner sig längre fram på stigen med flera beslut i backspegeln. När kvinnorna möts i en skogsmiljö blir det påtagligt att de i slutändan består av oerhört lite tid, de utgör bara korta ögonblick i naturens långa historia.
Texten är klurig och mångbottnad, den sätter i gång åskådarens tankar och känslor, smälter samman med hens egna erfarenheter. Med andra ord är Reverie både verket på scenen och det som föds inombords hos betraktaren, hens egna minnen, reflektioner och aktuella vägval.
ANDRA LÄSER