Kaotiskt samhälle utan hänsyn och respekt

Det har under de gångna veckorna debatterats skolelevers uppförande under en konsert på Musikhuset (arrangerad enkom för skolelever med anledning av Finlands hundraårsjubileum).

Eva Sundgren (HBL 4.11) ondgjorde sig över att några elever under konserten (som ingick i skolprogrammet och undervisningen) satt med fötterna uppe på nästa rads ryggstöd, hade mössorna på, använde sina mobiler flitigt eller lyssnade på annan musik med hörlurar (en del såpass högt att grannen stördes), pratade med kompisar under konserten och inte reste sig då nationalhymnen sjöngs. Då konserten var slut var det några som försökte tränga sig före andra och använde kränkande uttalanden (kretsande kring typ kvinnliga könsorgan).

Senare kommenterades artikeln av Bicca Olin, ordförande för Finlands svenska skolungdomsförbund (HBL 12.11) som anser att tiderna ändras och beteendet likaså, att det var okay att lyssna på annan "egen" musik med hörlurar under en konsert och att hålla mössorna på med mera. Notera att det här inte var en vanlig konsert utan en del av skolans undervisning, då har man inte alltid valmöjlighet.

Jo, tiderna ändras, men inte ett faktum: för att ett samhälle ska fungera och alla ska ha det bra kan samhället inte bara bestå av ”solokörare”, det vill säga människor som fungerar enligt principen att de gör som de vill och fixar det för sig. Sedan får andra klara sig bäst de kan.

Jag vill föra fram två begrepp i debatten: Hänsyn och respekt.

Om vi inte tar hänsyn till och respekterar varandra, om vi inte tänker på allas bästa utan bara på vårt eget, ja då blir samhället kaotiskt. Då mår ingen bra för vi är alla samhällsmedlemmar och i gruppen gäller vissa normer som gör det lättare att fungera tillsammans: samhällets lagar, men också de oskrivna lagar som bottnar i eget omdöme och ledorden hänsyn och respekt. Här kommer föräldrarna in som de viktigaste modellerna för barnen.

Att sitta med fötterna uppe på nästa bänkrads ryggstöd är inte hänsynsfullt: ryggstödet blir smutsigt, man kanske skymmer utsikten för en annan, men man signalerar också med sitt kroppsspråk något: jag bryr mig inte. Jag gör som jag tycker. Att chatta på sin mobil, att lyssna på annan musik med hörlurar, att prata med grannen under en konsert är inte hänsynsfullt mot kamraterna eller mot dem som uppträder och vill erbjuda en musikupplevelse. Det är solokörande. Att knuffas och tränga sig förbi andra i rockkön, att säga fula kränkande saker till andra, är också hänsynslöst solokörande.

Skolgången är en övning också i sociala färdigheter. Den är en tid som ger möjlighet till kunskap, vänner, breddar allmänbildningen. En tid av utveckling då man kan upptäcka nya sidor av världen och sig själv. Det är bra att bekanta sig med olika typers konst: man tar inte skada av att lyssna på till exempel klassisk musik i en timme, fast man själv kanske väljer heavy metal – är man fördomsfri kanske man till och med kan hitta skatter på oväntade ställen. Likaså skadar det inte att gå och se på modern konst fast man själv kanske gillar impressionisterna.

Ibland måste man lära sig att fokusera och orka en stund med något inom undervisningen som man inte tycker om, som känns motigt – i arbetslivet finns också moment som helt enkelt bara måste skötas.

I Afrika finns ett bra ordspråk: Det behövs en hel by för att uppfostra ett barn. Det säger något om vikten av att tillhöra ett socialt sammanhang. Det är något som människan mår bra av. För att det här ska fungera behövs vissa normer (både skrivna och oskrivna lagar) för samhället. Vi finländare borde tänka mera i de här banorna – behandla varandra med hänsyn och respekt i stället för att soloköra.

Då skulle vi ha ett människovänligare samhälle där alla kunde ha det bra.