Kvinnliga superkrafter i Gardets musikkår

Säg militärmusikkår och många associerar automatiskt till stela marscher, bistra miner och strama trumvirvlar och fanfarer. Så har det förstås en gång varit, men i dag handlar det lyckligtvis om så oändligt mycket mer och många av försvarsmaktens ensembler opererar på en skala från nutida, liksom mer traditionell, konstmusik till populärmusik, jazz och, rentav, heavy metal.

Gardets musikkår, grundad 1819 och landets äldsta kontinuerligt verkande proffsorkester, är ett prima exempel på ovanstående och det gäng som musicerade vid årets andra konsert i den så kallade Tölöserien hade platsat i så gott som vilken av våra symfoniorkestrar som helst. Glädjande många kvinnliga musiker platsar nu för tiden i leden och som guldkant på det hela var konsertens gästdirigent kvinna.

Segerstameleven och valthornisten Aino Koskela, till vardags kapellmästare vid Dragonmusikkåren i Villmanstrand, visade sig vara en både mångsidigt kunnig och inspirerande dirigent, som jubelåret till ära hade sammanställt ett spännande och föredömligt mångfasetterat program med musik från såväl 1917 och 2017 samt ett par stycken daterade där emellan.

Av den smockfulla Tempelplatskyrkan att döma har Gardets musikkår en trogen stampublik – det fria inträdet kan förstås ha inverkat och en del turister avlägsnade sig i pausen – som fick sig till livs blåsmusikkultur av bästa tänkbara märke. Blåsexperten Jukka-Pekka Lehtos Inguna Ganda har inspirerats av jojken med samma namn och var med sin suggestiva inledning och sina rytmiskt levande partier ett utmärkt stämningssättande öppningsnummer.

I Fem kvinnoporträtt har Aulis Sallinen arrangerat fem arior ur operorna Det röda strecket, Kungen beger sig till Frankrike och Kullervo till en helgjuten och emotionellt föredömligt varierad helhet för mezzosopran, valthorn och kammarorkester. En eventuellt lätt indisponerad, i sig smakfullt sjungande, Jenny Carlstedt blev stundtals smått överkörd av orkestern, medan musikkårens solovalthornist, Anne-Maria Polso, av naturliga skäl hade lättare att hävda sig.

Kvällens uruppförande, Lauri Porras tio minuter långa Near & Distant, var på typiskt Porravis en tilltalande, och överraskande välfungerande, mix av konstmusikaliska element och populär- och filmmusikaliska ingredienser med en ställvis tydlig fusionsfärgning. Höjdpunkten blev ändå Koskelas briljanta arrangemang för symfonisk blåsorkester av Ernest Pingouds tondikt La Fétich, där musikerna på ett imponerande sätt tog chansen att med besked få visa sig på styva linan.