Den ekologiska krisen kan bli demokratins kris om politikerna inte vågar presentera ekologiskt hållbara framtidsvisioner

"Det kan låta en aning paradoxalt, men miljöskyddets svåraste dimension är inte avsaknaden av kunskap om miljöns tillstånd."

I dagElina Pirjatanniemi
13.10.2021 21:15
Elokapina retar upp folk. För en medelålders tant som är invaggad i sitt trygga medelklassliv erbjuder demonstrationen en ypperlig chans till självrannsakan.
Inledningsvis vill jag konstatera att demonstrationer av olika slag hör till demokratins verktygslåda. Likaså är civil olydnad något som vi i vissa situationer bör acceptera. Jag är därmed inte intresserad av att resonera kring Elokapinas vara eller icke vara, utan jag vill dryfta de känslor och tankar som rörelsen väcker hos mig.
Klimatförändringen och den ekologiska krisen är globala utmaningar som borde höra till politikens viktigaste prioriteringar. Kärnan i demonstranternas budskap är något som jag personligen varmt stöder. Samtidigt förstår jag även dem som ska se till att de goda intentionerna förvandlas till legitima politiska beslut. Om miljöskydd skulle vara lätt, hade vi ju inte de enorma problem som vi nu möter.
Det kan låta en aning paradoxalt, men miljöskyddets svåraste dimension är inte avsaknaden av kunskap om miljöns tillstånd. Det besvärligaste är att omvandla den här kunskapen till ett budskap som verkligen bidrar till att förändra människors beteende.
Responsen till klimatförändringen och den ekologiska krisen överlag förutsätter djupgående omställningar i det sätt hur vi lever. Demonstrationer utgör ett sätt att högljutt påminna oss om detta viktiga faktum, men den hårda tonen kan också polarisera. Den köttätande inbitna bilisten lär inte lätt bli övertygad om demonstranternas slagord. Den förändring som vi står inför förutsätter dock att så många som möjligt börjar agera på ett mer hållbart sätt i sin vardag.
En demonstration fokuserar förstås på det som är ogjort. Därtill är det skäl att minnas att en hel del redan görs för att garantera en mer hållbar framtid. Takten kunde vara snabbare, men det är inte heller rätt att hävda att inget händer.
En intressant måttstock är den utveckling som har skett i grundlagsutskottet. Bättre miljöskydd förutsätter ofta en avvägning mellan olika rättigheter. I sin tolkning av grundlagens paragraf 20 om var och ens ansvar för miljön har grundlagsutskottet med åren förstärkt miljöns relevans väsentligt. Utskottets utlåtande om att förbjuda energiutvinning ur kol från 2018 utgör ett exempel på detta. Med en hänvisning till ansvaret för miljön konstaterade utskottet att egendomsskyddet och näringsfrihet inte utgör hinder för att förbjuda användningen av kol som bränsle för el- eller värmeproduktion efter en övergångstid.
Den här typen av avvägningar kommer vi att få bevittna i framtiden. Var och en av oss måste också bli redo att avstå från något.
Allt detta vet politikerna. De har även en central roll i att leda oss mot den förändring som behövs. Den ekologiska krisen kan bli demokratins kris om våra politiker inte vågar presentera ekologiskt hållbara framtidsvisioner för oss. Nu mäts de folkvaldas kommunikativa skicklighet. Klarar de av att läsa av situationen och fokusera på det väsentliga? Eller fastnar blickarna på Statsrådsborgens trappa?

ANDRA LÄSER