Finland i tre generationer

Jag föddes i december 1940. Under min barndom var läget i Finland ganska oroligt och som treåring skickades jag bort från kriget till Sverige. Under min tid där bodde jag hos en väldigt förmögen familj där barnen redan var vuxna, och när jag kom hem kändes allting betydligt knappare. Jag hade dessutom förlorat en syster till kriget, så allt var inte alltid så bra.

Det kändes som om vi i Finland inte hade någonting. Under min ungdom var vi konstant rädda för att Ryssland skulle attackera, och på självständighetsdagen var vi tacksamma över att få leva i fred och frihet. Jag är 75, så Finland har gått igenom mycket under min livstid. Jag minns inte allt, men ett tydligt minne jag har är från Mannerheims begravning. Vi stod hela familjen vid Riksdagshuset och följde med processionen. Det fanns många åsikter om honom, men jag minns att vi var tacksamma för att han hade gjort mycket för Finlands självständighet. Finland har utvecklats enormt under 75 år, och informationen har inte alltid rört sig så snabbt som i dag. Vi fick till exempel television först 1962.

Jag föddes 1968 i ett Finland där jag aldrig behövt fundera på självständighet. Det kändes ibland självklart att det fanns frihet. När jag var ung hade Finland varit självständigt rätt länge, och det kändes som om allt hela tiden blev bättre. Tiden före självständigheten var ändå inte bortglömd. Mina morföräldrar hade levt under krigstider och mina föräldrars barndom var en tid av ofred.

Självständighet betyder frihet på alla nivåer. Vi lever i ett fritt, självständigt land utan krig i en värld med ofred på många håll. Då tänker man lätt att den nivå av frihet och välmående vi uppnått kommer att bestå av sig själv. Faktum är att man konstant måste jobba för att uppehålla den.

Jag har alltid varit tacksam över Finlands självständighet. När jag var liten minns jag att vi på en självständighetsdag tittade på en tevesändning. Texten i rutan var "Finland 60 år!", och jag minns att jag som åttaåring förstod att det inte var så länge sedan vi blev självständiga.

Jag föddes 1999 strax före millennieskiftet. Under mitt liv har det ibland känts som en självklarhet att vi är självständiga. Så är det ju inte. När man läser historia i skolan, eller hör släktingar berätta om sin eller sina föräldrars ungdom, förstår man hur det har varit förr. Jag har inga speciella egna självständighetstraditioner. Ibland ser jag på balen på teve, och så brukar vi tända blåvita ljus. Självständighetsdagen har inte varit så speciell för mig, men med åren har jag börjat förstå bätte vad vi firar.

Nästa år medverkar jag i skolans planeringsgrupp för "Finland 100 år". Då skall vi ordna större festligheter än vanligt. Inte bara på självständighetsdagen, utan hela året. Det är viktigt att vi uppmärksammar självständigheten under jubileumsåret. Vi unga måste påminnas om att det inte är så länge sedan vi blev självständiga och fick den frihet vi har.

Jag föddes 1939 strax före krigsutbrottet. Min pappa var vid fronten, så han var inte hemma när jag föddes. Sedan växte jag upp i ett Finland som kämpade med stora utmaningar, till exempel krigsskadeståndet till Sovjetunionen. Trots alla dessa utmaningar såg man en stor vilja att få landet på fötter igen.

Det jag minns bäst från Finlands självständighet är när min pappa kom hem på permissioner och när vi skulle ta farväl av honom när han åkte tillbaka till fronten. Jag minns också när Finland fick tillbaka Porkala och när det ordnades OS i landet.

En gång träffade jag Evo Weckman, Mannerheims brorsdotter som gav mig ett brev han skrivit strax före fredsavtalet med ryssarna. Hon hade hört att finländarna ansåg att det var tack vare Gud och Mannerheim som vi behöll självständigheten.

Vi firade inte självständigheten på något speciellt sätt när jag var ung. Visst var det en dag som var viktig att värdesätta, men det var längre fram som firandet blev mera betonat. Jag har inte planerat hur jag ska fira hundraårsjubileet, men tycker att det är stort och är tacksam för dem som kämpat för vårt lands självständighet. Något av det bästa med självständigheten är det demokratiska systemet där jag själv får ha en åsikt och kan stå för den.

Jag tycker om mitt land, men just nu har vi stora problem med arbetslöshet. Immigrationen är också en utmaning. Vi får inte heller glömma våra egna behov och ta hand om våra barn och åldringar. Dagens ungdomar kämpar med arbetslöshet och alla sociala medier och apparater. När jag var ung hade jag det bra och var nöjd med mindre. Tillvaron var trygg och det fanns arbete åt alla.

Jag föddes 1974 i ett Finland som höll på att komma på fötter igen. Folk hade lite pengar att röra sig med, nya ungdomskulturer började utvecklas – men modet var gräsligt.

För mig betyder självständighet trygghet, stolthet, framtidstro och möjlighet att påverka. När jag var liten tog mina farföräldrar med mig på självständighetsfester eftersom farfar var krigsveteran. Vi tände blåvita ljus hemma och jag brukade titta på slottsbalen på teve.

Om ett år när Finland firar hundraårsjubileum tror jag att det för min del blir i arbetets tecken. Jag jobbar i en skola som varje år ordnar självständighetsbal. Men vem vet, kanske jag drar ut och firar med några vänner sedan.

Jag tycker att dagens Finland påminner om en tonåring, det uppstår hela tiden nya situationer och vi måste ännu växa och ändra våra attityder.

De händelser i Finlands självständiga historia som jag minns bäst är när vi fick vår första kvinnliga president, när marken blev euro och när jag första gången fick rösta.

Dagens ungdomar är öppna och intelligenta, och dessutom har de mycket mindre fördomar än vi hade.

2001 föddes jag till ett Finland där vintrarna ännu var kalla och somrarna varma och där man på något plan respekterade de äldre och vad de sade. De här sakerna har förändrats mycket under min livstid.

Självständighet för mig är ett bevis på styrka, mod, trygghet och stolthet. Förr brukade vi gå på restaurang eller laga god mat hemma och gå till hjältegravarna för att fira, men nu gör vi inget särskilt.

Nästa år ska jag gå på självständighetsbal i mitt gamla högstadium, jag och några andra gör bakelserna som ska serveras där.

Jag tycker Finland är ett tryggt land men gillar inte riktigt allt bastubadande och supande. Bastun är för varm och supandet ett säkert sätt att må dåligt nästa dag.

En viktig händelse i det självständiga Finlands historia som jag minns speciellt är när Pekka Haavisto och Sauli Niinistö stod mot varandra i presidentvalet.

På den lilla ön Korpo i Åbolands skärgård föddes jag 1937. Jag växte upp i ett oroligt och fattigt Finland. Det var 20 år efter att Finland blivit självständigt, och samhället byggdes fortfarande upp. Varje år den 6 december satte vi två blåvita ljus i fönstret för att uppmärksamma dagen. När jag blev lite äldre började vi baka pepparkakor. Jag har tidiga minnen av när jag var i Åbo och såg en parad.

På 1960-talet när televisionen kom började jag titta på självständighetsbalen. Nu på senare dagar har jag som vana att skriva klart alla mina julkort före självständighetsbalen.

Självständigheten gav oss ett fritt land med egna lagar att följa, och det tycker jag är bra. Nästa år fyller Finland 100 år och jag kommer antagligen att delta i några festligheter som ordnas i Korpo.

Jag har sett det självständiga Finland utvecklas under årens gång, jag minns fortfarande när elen kom till Korpo 1948 och när vi fick färjförbindelse. Det har varit spännande att se hur den teknologiska utvecklingen förändrat vår vardag.

År 1962 föddes jag, Pargasflickan som växte upp under Kekkonens tid. Då fanns det ännu klasskillnader. Jag såg min födelsekommun växa och utvecklas. Min pappa som föddes före självständigheten berättade aldrig något om tiden före 1917.

Tack vare självständigheten har jag rätten att tala mitt eget språk. Vi har också en rätt vidsträckt självbestämmanderätt. Själva dagen har jag aldrig firat på något speciellt sätt, men under min uppväxt tände vi två blåvita ljus i fönstret och bakade pepparkakor. De senaste två åren har jag deltagit i Pargas stads självständighetsfest där våra barn har varit med i musikprogrammet. Nästa år blir det nog någon hundraårsfest som ordnas av skolan, församlingen eller Korpo kulturgille.

Jag, millenniumbarnet, föddes i juni 2000. Då hade Finland ännu en egen valuta, mark och penni. Samma år som jag föddes blev Tarja Halonen Finlands första kvinnliga president.

Jag vet inte om jag tycker självständigheten är så stor. Men självklart tycker jag att självständighet är bra. Finland hade inte kunnat utvecklas lika mycket om vi hade varit under Ryssland. Finland ser jag mest som ett land i Norden och i EU.

Något som jag älskar med självständigheten är självständighetsbalen. Ända sedan jag var liten har jag tittat på balen, alla fina klänningar och alla viktiga gäster. Jag sökte alltid efter den fulaste och snyggaste klänningen. Jag drömde alltid om att själv en dag få gå på balen och hoppas fortfarande. Nästa år fyller Finland 100, men jag firar som jag brukar.