Jag var lite av en äventyrare som ung. På vårvintrarna gillade jag att åka skidor i Saariselkä, långa turer från ödemarksstuga till följande. Allt vi behövde bar vi med oss, vädret kunde skifta snabbt så man visste aldrig var man kunde sova nästa natt, eller när man skulle komma fram. En gång bar skaren inte, och vår planerade rutt tog mycket längre tid än vi tänkt. När mörkret sänkte sig började vi tvivla på att vi skulle nå skydd för natten. Just då såg vi en mörk figur närma sig i månskenet.
Först trodde jag att det var en björn som vaknat tidigt, men det visade sig vara en gränsbevakare, som kom för att söka oss – vi hade meddelat vår rutt, som sig bör, i den förra stugan, och han hade blivit orolig över att vi inte syntes till. Jag glömmer aldrig lättnaden och tacksamheten jag kände när han tog min tunga ryggsäck. Jag var så trött att jag knappt kunde hålla balansen, men väl framme väntade en tänd brasa och trygghet för natten.
Genomlevda strapatser har gett insikter. En av de viktigaste handlar om medvetenheten om att det när som helst kan hända något som gör att man måste ändra sina planer. Det betyder att vara mentalt och fysiskt förberedd för kriser, samtidigt som man ihärdigt strävar mot målet. Kriget i Ukraina har ökat krismedvetenheten hos oss alla, och tre av fyra finländare uppges oroa sig över framtiden. Nu är det viktigt med tanke på sin egen psykiska hälsa att upprätthålla trygga rutiner och planera inför den nära framtiden, samtidigt som man förbereder sig på att det kan uppkomma avbrott i vår vardag. Det gäller att hålla två verkligheter levande samtidigt, och det känns tungt för envar.
