Fyra utmaningar för framtidens arbetsliv

I debatten om framtidens arbetsliv framhålls gärna hur de teknologiska landvinningarna innebär att jobben automatiseras och försvinner. Historiskt sett har nya arbetsbesparande teknologier gått hand i hand med ökat värdeskapande och sysselsättning i Norden. Däremot har ekonomiska kriser och en sviktande efterfrågan ofta medfört en långvarig nedgång i sysselsättningen.

Trepartssamarbetet och samverkan mellan stat och arbetsmarknad är något som i internationell jämförelse är utmärkande för den nordiska modellen. Kännetecken är hög tillit, omställningstakt och förmåga att förena tillväxt och jämlikhet.

Norden kännetecknas av hög sysselsättning, goda levnadsvillkor och mindre ojämlikhet än de flesta andra regioner i världen. De sista 10-15 åren visar ändå tecken på en stagnerande sysselsättning, ökande skillnader i ekonomi och levnadsvillkor samt sjunkande facklig organisering och kollektivavtal som täcker en allt mindre del av arbetskraften. De megatrender som präglar framtidens arbetsliv antas förstärka utvecklingen om inte politikerna och parterna klarar av att enas om effektiva motdrag.

Våra analyser har identifierat fyra utmaningar som de bör beakta.

Brist på arbetskraft. Befolkningen i arbetsför ålder i Norden kommer att stagnera (med Island som undantag) samtidigt som efterfrågan på arbetskraft i vård och omsorg kommer att fördubblas. Detta är en ny situation för nordiskt arbetsliv, som under hela efterkrigstiden har haft en stark tillväxt i utbudet på arbetskraft. En ökad konkurrens om arbetsinvandring i Europa kommer på grund av minskande befolkningsunderlag i både avsändar- och mottagarländerna att förstärka denna utmaning. Det innebär att det blir nödvändigt att mobilisera de reserver av arbetskraft som finns i Norden, och att inkludera dem som står utanför arbetslivet samt möjliggöra såväl begränsad deltid som ett längre yrkesliv.

Brist på arbetstillfällen. Kommer den teknologiska utvecklingen medföra brist på arbetstillfällen? Även om sysselsättningen inom industrin har fallit sedan 1970-talet, har tillväxten inom tjänstesektorn bidragit till en fortsatt ökning av arbetstillfällen. Fyra av fem nordiska arbetstagare jobbar i dag inom tjänstesektorn. Många av tjänsterna är arbetsintensiva och präglas av att det är svårt att öka produktiviteten. Eftersom lönerna inom tjänstesektorn måste följa utvecklingen inom industrin, riskerar många tjänster att bli så pass dyra att efterfrågan och sysselsättningen faller. En fortsatt tillväxt av sysselsättning inom tjänstesektorn förutsätter därför att kundernas köpkraft – konsumenterna, företagen och offentliga organisationer – växer mer än kostnaderna för dessa tjänster. Att det blir så är inte självklart.

Hittills har de nordiska modellernas omfördelning av intäkter och efterfrågan via skatter och välfärdssystem bidragit till konsumtions- och investeringsmönster som har stabiliserat tillväxten av tjänster. De senare årens strömmar av kapital till egendomar, värdepapper och skatteparadis, avtagande realinvesteringar, ökande skattekonkurrens och anpassningar inom multinationella företag, ger vid handen att detta blir en betydligt mer krävande utmaning i framtiden.

Förändringar i kompetens- och yrkesstruktur. Den teknologiska utvecklingen gör att vissa jobb försvinner och andra kommer till. Det finns två huvudteser som rör den utvecklingen. Polariseringstesen går ut på att yrken präglade av både låga och höga behörighetsvillkor kommer att växa medan en stor andel av de arbetstillfällen som finns i mellanskiktet minskar. Tesen om uppgradering däremot innebär att utvecklingen medför att de enkla jobben i större utsträckning försvinner, medan jobb präglade av höga krav på kompetens stadigt ökar. Hittills är det tesen om uppgradering som bäst motsvarar utvecklingen i Norden.

En sådan utveckling innebär att många av de arbetstillfällen som varit tillgängliga för de svagare grupperna av arbetssökande riskerar att försvinna. Eftersom konkurrensen om jobb som inte kräver formella kvalifikationer förstärks, kommer de flesta arbetstagare att möta ökade krav på livslångt lärande och mobilitet för att kunna hantera den utveckling som följer i kölvattnet av digitalisering och grön omställning. Om man inte klarar av att säkerställa ett gemensamt kompetenslyft, finns därmed risken att vi står inför en skev utveckling, där parallella brister på både jobb och arbetskraft medför nya och allt djupare skiljelinjer på arbetsmarknaden.

Ökad dualisering och ojämlikhet. Ökande skillnader i sysselsättning, lön och förmögenhet, framväxande anställningsformer med bristande arbetsrättsligt skydd och anställda utan möjligheter att ta tillvara sina rättigheter är tecken på att Norden är på väg mot ett allt mer uppdelat arbetsliv.

På en mer gränslös arbetsmarknad där de kollektiva institutionerna tappar kraft, och regleringar inte längre motsvarar de behov som finns i ett arbetsliv präglat av nya, flyktiga relationer såsom i plattformsarbete, finns också faran för att ojämlikheten ökar. Det finns en risk för en utveckling där en växande minoritet står kvar på utsidan, medan den breda majoriteten av arbetstagare fortfarande är internationellt topprankade. Mer djupgående skillnader mellan dem som är innanför och utanför kan då även medföra en utarmning av kärnan i modellen där jämlikhet, och den tillit den skapar, har varit själva fundamentet för arbetslivets förmåga till krishantering och omställning.