Hilkka Olkinuora: I det verkliga livet går pridefloden inte att stoppa

Ingen annan hade mod att bli lägerpräst. Dessa samlingar var i praktiken hemliga. Nyfiken klev jag in. Och mitt liv förändrades.
Vid kvällsbrasan berättade deltagarna om sina liv. Förolämpningar och våld. Rädsla och raseri. Utsatthet och utfrysning ur familjen. Spark i huvudet, spark från jobbet. Lögner och självdestruktivitet.
Skam, ideligen skam.
Redan själva händelser fick den utomstående lyssnarens hjärta att brista. Men det var ingenting jämfört med sättet det berättades: sansat, sakligt, kuvat. Det var ju deras vardag: Att acceptera att inte vara accepterad var enda sättet att överleva.

Där och då förstod jag: Dessa människor är i behov och värda av all det skydd och all den solidaritet som finns på jorden. I synnerhet drabbades jag av att de envist hade beslutat att hålla fast vid just den institution som åsamkat dem mest smärta och legitimerat hela samhällets hat mot dem.
Det var inte ett fång- eller flyktingläger. Det var ett kristet läger för troende homosexuella, anno 1999. Det var inte tryggt att komma ut då, och det är tyvärr inte helt tryggt att komma ut nu heller.
Ännu i dag, tjugo år senare, riskerar du att bli skändad då du tar steget ut ur den trygga Gruppen av gelikar. Kändiskristna är helt fria att rakt i ansiktet på dig slänga en dom och ett hot som de har hämtat ur Pauli delvis mögliga skafferi: "Du vet att Gud har bestämt att alla som lever (som du gör, som homosexuell) förtjänar döden.”
Detta är ett avsnitt ur den förra kyrkoministerns brev till ärkebiskopen. Han svarade inte med att skjuta fördömandet i sank, utan försvarade bara kyrkans sponsring av årets Pride.
Enligt brevskrivaren var detta inte diskriminering, utan en uppmaning för den arma syndaren att inse sin situation och bli frälst som återfödd hetero eller gay i celibat. I vart fall skall du börja korrigera Guds arbete. Du duger inte. Guds skapelseverk i dig duger inte.
Inget under att månadens och marschernas namn är just Pride, stolthet. Det är inte fråga om övermod utan om människovärde, om att stå rakt inför de konservativas förakt, se det i ögonen och säga, citerande Nordens mest älskade gay Mark Levengood: “Jag är bra som jag är. Gud skapar inte andrahandskvalitet.”
Regnbågen är en passande symbol. I den bibliska ikonografin är den ett sigill på Guds nådelöfte efter syndafallet. I den sekulära tappningen är det en klar och glad bild av mångfald. Förlåtelse och glädje är en explosiv kombination som i århundraden har retat gallfeber på dem som påstår sig ha monopol på dem.

Skammen skall studsas till den planhalva där den hör hemma. Kyrkan, som står och stampar på stället, svarar lamt på hat och hot. Kyrkomötet, som skjuter upp vigselfrågan, reducerar äktenskapet till en fortplantningsinstitution och ältar i vuxna människors intima liv. Politikerna, som cyniskt vädrar röster hos de fördomsfulla, simpla och rädda, samlar lösa poäng från saker de inte fattar någonting av, som trans- och intersexmänniskors liv och rättigheter. Individerna, som igen tändes av de ultrafrommas predikningar och verkställer dödsdomar på egen hand. Medierna som går i populisternas fälla och godkänner allt i yttrandefrihetens namn utan krav på ansvar.
Men i det livs levande livet gifter regnbågsmänniskorna sig även i kyrkan, blir föräldrar, blir idrottsstjärnor och toppchefer, visar sin läggning som en självklar, odramatisk del av sitt liv. Javisst kan pridefolket bli osams och svartsjukt, käbbla om vilka bokstäver ännu fattas i hlbtiq+ -listan, göra klavertramp, utsvävningar och misstag. Men det är liv, det fulla liv som en del av oss fortfarande vill amputera för dem.
Syndafloden är förbi. I det verkliga livet går pridefloden inte att stoppa. Regnbågen reser sig alltid på nytt.

ANDRA LÄSER