Tillsätt en samnordisk kriskommission för att genomlysa pandemihanteringen

De nordiska länderna har delvis tänkt och agerat olika under coronapandemin. Just därför borde vi utvärdera och genomlysa pandemin gemensamt.

”Man tycker att vaccinationsbevis borde räcka som krav på olika arrangemang. Kulturell självsvält hotar. ... De överdrivna restriktioner som nu införs fruktar jag bara bidrar till uppjagade stämningar och underminerar idén om det frivilliga, personliga ansvaret.”
Citatet ovan ska inte tillskrivas någon pressad finländsk teaterchef, även om man skulle kunna tro det då salongerna är igenbommade. Bakom orden står den svenska författaren och debattören Göran Greider i Dagens Nyheter den 11 januari 2022.
Också Sverige tampas med en omikronvåg, men med tanke på att svenska teatrar ändå får släppa in upp till 500 personer i publiken, låter Greiders varningsord om "överdrivna restriktioner" tämligen... överdrivna, åtminstone i finländska öron. Jämfört med kulturrestriktionerna i Helsingforsregionen är de svenska dito väldigt liberala.
Och då är Greider knappast känd som någon obekymrad tokliberal, utan som en socialdemokrat av den klassiska skolan, med solidaritet som honnörsord. Dessutom har han varit öppen om sin egen ohälsa (cancer, vård i respirator, med mera) och i DN-krönikan får vi veta att han "firat både jul- och nyårsafton på sjukhus”.
Om vi lämnar diskussionen om vilka restriktioner som är rimliga därhän, exemplifierar Greiders krönika alltså hur stor perspektivklyftan blivit mellan finländsk och svensk debatt i coronafrågor. Naturligtvis finns det finländare som tycker att vår pandemihantering borde vara lika liberal som den svenska, och svenskar som gärna skulle se tuffa tag à la Krista Kiuru. Men vid det här laget verkar mittlinjen i restriktionsdebatten dras på helt olika ställen i Finland och Sverige.
En sociolog skulle kanske säga att diskursen är en annan i Sverige – och att det inte är orimligt att tänka sig att många fler av oss finländare kanske skulle resonera som Greider om vi genomlevt pandemin i Sverige, och att Greider kanske skulle resonera annorlunda om han upplevt den i Finland. Det sista är en ren och kanske orättvis spekulation, men vi är sociala djur och våra uppfattningar påverkas av vår omgivning, ofta mer än vi vill erkänna.
Om Göran Greider får rätt i sin spådom att restriktionerna medför ”uppjagade stämningar” återstår väl delvis att se för Sveriges del, men åtminstone Jonas Gardell i Expressen 12.1 är någorlunda uppjagad och helt oförstående till restriktionspolitiken.
I Finland är stämningsläget annorlunda, här verkar de betydligt strängare restriktionerna snarast ha lett till resignation. I fjol protesterade kulturarbetare visserligen kraftigt både under våren och den tidiga hösten innan det för en kort period blev möjligt att höra livemusik och gå på teater och bio. Men nu säger chefen för Helsingfors stadsteater, Kari Arffman, att han har "en farligt likgiltig inställning" (HBL 11.1), medan skådespelarförbundets ordförande Antti Timonen talar om "den hopplöshet som råder" (HBL 4.1). Och åtminstone i mitt Facebookflöde har kulturprotesterna lyst med sin frånvaro under 2022.
Det faktum att Sverige och Finland inte bara hanterat pandemin på olika sätt utan också utvecklat olika förhållningssätt och kulturella diskurser är anmärkningsvärt. Också i relation till Danmark och Norge kan man se skillnader, i stort och i smått, trots våra länders relativa likhet vad gäller befolkningsstruktur, lagstiftning, förvaltning, samhällsekonomi och kultur. En sorglig omständighet som påtalats också tidigare är att själva det nordiska samarbetet tagit stryk under pandemin.
Men just av dessa anledningar borde de nordiska länderna så småningom genomlysa coronaepoken gemensamt. Att metodiskt och tvärvetenskapligt analysera pandemin och pandemihanteringen blir förmodligen nödvändigt hursomhelst, men i stället för att våra olika länder gör sina egna nationella utredningar vore det på många sätt klokt att samarbeta och dra nytta av möjligheten att systematiskt jämföra våra olika strategier och diskurser.
Nordiska ministerrådet borde alltså initiera en stor samnordisk utredning för att granska pandemihanteringen land för land: restriktioner och rättighetsinskränkningar; beslutsfattande och lagstiftning; utbildning och kultur; smittskyddet, covidvården och följderna för folkhälsan i en vidare bemärkelse; samhällsdebatten och demokratin; krisberedskapen och så vidare.
Än pågår pandemin, än är det för tidigt att börja det här arbetet. Men beslutet om en omfattande, grundlig och samnordisk utredning kunde gärna beredas redan nu.
ANDRA LÄSER