Bokrecension: Ingen skildrar död så bra som Lundberg

En lundbergsk hjältinna blir aldrig liggande i fiendens eld. Pia Ingström läser en roman om tre kvinnor, köttslig kärlek och Finns folkhögskola som folkbildningsidealets fyrbåk.

Ulla-Lena Lundberg skildrar hjältinnor som kämpar mot inre sorger och missmod medan historien härjar på i romanen Lyser och lågar.
Pia Ingström
01.09.2022 05:00

ROMAN

Ulla-Lena Lundberg
Lyser och lågar
Förlaget M 2022
Några bondflickor flyr Vasa efter den stora branden 1852. De har tjänat som pigor där men få pigplatser finns kvar bland de sotiga ruinerna. Hemma i Vörå kan deras små hemgårdar inte försörja dem, så de måste vidare för att söka jobb. Tre av dem kommer ända till Helsingfors, och en av dem möter där en underbar man som säger ”Är tu ten flickon som jag har skåda i dröömin?” fast hon är alldeles svart under ögonen av utmattning och magsjuka.
Mannen är Valentin Nyström, soldat i finska gardet, som måste dra ut i krig ett tag innan han kan gifta sig med sin flicko.
Också ett ryskt fälttåg finns alltså med i Ulla-Lena Lundbergs nya roman Lyser och lågar, men en viktigare skådeplats för vardagsslit och höga ideal är Finns folkhögskola i Esbo, grundad 1891 med danska och rikssvenska förebilder den fria folkbildningen till fromma.
Hit kommer Valentins äldsta dotter Olga som ung hustru till skolans första rektor Robert Borgstedt, här får hon själv tjänst som lärare i husliga ämnen och internatsföreståndarinna, och här växer hennes dotter Karin upp omgiven av eldiga diskussioner om rättvisa och rösträtt, av körsång och teater.

Kvinnor håller i världen med båda händerna

Romanen nyttjar stora mängder av läckert dokumentärt familjestoff. Lundbergs mormors morfar hette Valentin Nyström och efterlämnade ett häfte med minnesanteckningar från Krimkriget (1853-1856). Betty, Valentins drömflicka, är tecknad efter Lundbergs mormors mormor, sen kommer hennes dotter Olga som gifter sig med Robert, och deras dotter Karin.
Karins döttrar får vi inte veta mycket om, utom att en av dem heter Mona, som den unga prästfrun i Lundbergs föregående roman Is (2012). I en kort avslutande kommentar ”Författaren om sitt material”, hänvisar Lundberg bland annat till sin släkts omfattande brevsamling och Ulla Olins bok Olga och Robert Rostedt. Två folkhögskoleöden (1991).
Och därpå disclaimern: ”Fiktionen fungerar sedan på andra villkor och tar andra vägar där ingen redovisning är möjlig eller önskvärd. Slutresulatet är en roman.” Naturligtvis.
Romanens Olga och Robert heter Borgstedt, och Olga är dess huvudperson, den vi följer genom livet som dotter, kvinna och mor. Hon är Valentins och Bettys äldsta barn, tretton när pappa oväntat dör. Då blir det, med hennes egna ord, så här: ”Mamma och jag. Som höll i världen med båda händerna. (…) På oss vilade det, och vi arbetade tillsammans.” Det blir bra med lillasyster Ida, men bröderna far till sjöss och kommer bort.
Olga gifter sig med Robert, en stor idealist och elak i praktiken, en svår karaktär, det är ett helt arbete att älska honom men det gör hon med kropp och själ så länge han lever. Olgas och Roberts dotter Karin blir mammas och moster Idas projekt, de får kämpa men helt på tok går det inte.
Vi följer alltså tre generationer kvinnor på klassresa där en icke-läskunnig pigas akademiskt lagda döttrar går i fruntimersskola och blir lärare och dotterdottern blir en opraktisk jordbrukarhustru med stort intresse för teater och körsång.
Allt det här i samverkan med den större historien: arbetet för folkbildning, februarimanifestet 1899, motståndet mot förryskningen, lantdagsreformen, inbördeskriget.

Sex, död och uthållighet

Männen, med undantag för den underbara Valentin, är inte fullt rationella varelser utan svagare käril med alla sina ideal, känslor och känsligheter. Opraktiska men vackra och spännande, inte absolut nödvändiga. Om det inte var för den rena lusten som en kvinna känner till den man hon valt och som gör honom lättare att stå ut med.
Här finns både sinnlig kärlek och några magnifika gräl, njutningfullt och njutbart återgivna elakheter älskande emellan, och scener där de mest magnifika kan te sig futtiga och nedriga. Liv, helt enkelt, och på olika sätt livfull prosa.
Ulla-Lena Lundberg.
När jag begrundar de lundbergska romanpersonernas hållning – bekant från tidigare romaner – kommer jag att tänka på ett citat ur en helt annan fiktiv värld: ”På inga villkor får ni bli liggande i fiendens eld” säger löjtnant Autio åt sina mannar i Väinö Linnas Okänd soldat (i Nils-Börje Stormboms översättning, 1955).
Ingen skjuter på kvinnorna i Lyser och lågar, fienden är den egna dova sorgen och missmodet, och ofta nog omgivningens ringaktning. Men en lundbergsk hjältinna blir inte liggande i elden. Hon reser sig, visar inte rädsla, är munter och duktig men inte utmanande, lever vidare.
Som så ofta i sina romaner lyser Lundberg också skönt när hon berättar om hur någon dör. Jag avslöjar inte något oväntat här, i en roman som sträcker sig från 1850 flera generationer framåt är det oundvikligt att personer dör: Vi får den förfärande förlusten av Valentin slående tecknad i några starka drag, tuberkulosens utdragna förlopp i stillsam detalj några decennier senare, och till slut epilogen vid Olgas sjukbädd. Ingen gör sånt här så bra som Lundberg.

Lyser och lågar, flackar

Lyser och lågar är omfångsrik historisk fiktion med många av författarens finaste kännemärken – och några svagheter.
Berättarelden, prosans litterära kvalitet, lyser och lågar men emellanåt hotar den falna betänkligt. Kanske är stoffet där för rikligt påbrett och kväver nästan texten. Något redovisas istället för att förvandlas till levande romanprosa.
Rektorer kommer och går men jag önskar att Lundberg koncentrerat sig på de eldigaste, Uno Stadius och Arvid Mörne. Och när folkhögskolelevernas långa debatter om lag, rätt och motstånd och om kvinnlig rösträtt återges i form av mötesprotokoll replik för replik, förstår åtminstone inte jag alls idén med berättargreppet. Boken innehåller också några slarvfel som lätt kan rättas till i nästa upplaga: P.E. Svinhufvud kallas för president långt innan han innehade den titeln, och Karin byter plötsligt namn till Gunni .
Men på 378 sidor ryms trots svackorna betryggande mycket träffsäkert, dråpligt, vackert och sorgligt. ”Kommer det någonsin att sluta, detta krav på att man måste vara duktig och snäll?” undrar Olga en gång.
Svaret är som det brukar hos Lundberg, skoningslöst på ett skönt sätt.

ANDRA LÄSER