Boomernas arvegods är den ekologiska skuldens följder

”Hej boomer! Vad är den ekonomiska färdplan som räddar oss från skuldträsket som du förorsakat?” frågar Torsten Fagerholm (HBL 26.1). ”Vilket arv lämnar 40-, 50- och 60-talisterna efter sig: ett skuldberg, och en hel drös obrukade recept på hur läget kunde ha förebyggts medan tid var?”

Som nationalekonom och boomer – född redan på 1940-talet – känner jag just ingen skuld för statsskulden.

Tre gånger under min tid har den finska staten ökat sin skuldsättning på ett sätt som förefallit ohållbart. Den första gången, under 1990-talets ”lama” satt vi boomers på makten och ansvarade för så kraftiga nedskärningar att krisen förvärrades och därmed ledde till en oplanerat stor skuldökning. Vi försökte undvika låntagning, men hamnade trots det i ett skuldträsk, som småningom rensades upp under början av 2000-talet.

Den andra gången var efter kasinokapitalismens finans- och eurokriser. År 2010 finansierades över en fjärdedel av statens utgifter med nya lån. Först 2019 hade vi fått ner låneandelen till mindre än 5 procent av budgeten.

Den tredje kraftiga skuldökningen skedde coronaåren 2020 och 2021. Det budgeterade underskottet för 2020 var 3,6 procent, men när året var till ända hade låneandelen vuxit till 28,7 procent.

Jag går med på att vi boomers bar en del av skulden för kasinokapitalismens kriser, och för den växande statsskulden som uppkom på grund av dem. Också coronakrisens skuldsättning har vi på sätt och vis medverkat till. Politikerna försökte ju rädda våra liv! Ur en strikt statsfinansiell synpunkt hade det varit bäst att låta covid-19 beskära en överårig befolkning.

Den ”drös av obrukade recept” Fagerholm talar om går förmodligen ut på att strama åt socialskyddet för att pressa fram ett större utbud av billig arbetskraft. Man hoppas att mängden förvärvsarbetande (”sysselsatta”) därmed skulle växa. Nu är den magiska sysselsättningsgraden högre än i mannaminne, men ändå tycks det inte räcka. Vi boomers är ännu lite för många.

Jag ska trösta Fagerholm med några påminnelser. Om den offentliga sektorn har en nettoskuld, måste den privata sektorn ha lika mycket nettofordringar. Om boomers (födda före 1965) har samlat på sig en massa tillgångar räcker det inte många decennier förrän förmögenheterna ärvts av deras barn: generation X (1965–1980) och millennialerna (1981–1996).

Ytterligare en tröst: När inflationen överstiger räntenivån underlättar det statens och alla andra skuldsattas situation. Den ”skarpladdade och osäkrade handgranat” vi enligt Fagerholm gett som arvegods åt kommande generationer är inte statsskulden. Det är den ekologiska skuldens följder vi boomers bär skulden för. Vi borde ha påbörjat omställningen redan under det förra seklet, men var alltför uppslukade av effektivitetsdyrkan, konkurrensiver och it-drömmar.

Svar Kan vi hålla tre tankar i huvudet samtidigt: skral demografi, dyr pandemi samt okänd klimatnota? Expertrådet som granskar Finlands finanspolitik prickar regeringen för omotiverade höjningar av ramen – utgiftstaket i statsbudgeten – med 900 miljoner euro för 2022 och 500 miljoner för 2023. Allt sopas under mattan: "tillfälliga" undantag och "extra" anslag – med tendens att permanentas – samt växande budgetunderskott. Stigande räntor innebär att skuld igen får ett pris. Samtidigt uppgår statsborgen, bland annat för varven, till 63 miljarder euro – europeiskt rekord på en fjärdedel i förhållande till bnp. Dolda risker må vara politiskt bekväma, men det framtida spelrummet krymper. Detta är själva motsatsen till ansvarsfullhet.