Solen och ljuset segrar igen

Religionen och tron är många nordbors privata och pinsamma rum.

Stålgrå april är en bra ram för vändningen till ljuset. Så firas bland annat den kristna påsken som inleddes i går kväll. Så har också människan sedan urminnes tider så här års vördat solens seger över natten.
Den lilla hälsningen "glad påsk" tycks överraskande nog bli smått vanligare. Det kan tyckas vara motsägelsefullt när många samtidigt kontinuerligt tar avstånd från religionen, inte sällan via den lilla .fi-webbplats där man kan skriva ut sig ur kyrkan.
De religionslösa har blivit massivt fler på ett halvt århundrade. I mitten av 1960-talet hade vi omkring 200 000 finländare som inte "hörde till kyrkan". I dag är de 1,2 miljoner.
Statistikens cirklar går inte helt in i varandra. Många som hör till kyrkan säger sig inte tro på alla dess grundsatser. Och omvänt: många utan trossamfund säger i enkäter att de är övertygade om att det finns "en god Någon därute". Eller ber, vilket 55 procent av finländarna säger sig göra minst en gång per år.
Många som inte annars betraktar sig som religiösa har ändå stunder vid existensens gränser. Som när barnet ska somna om kvällen och filt, mjukisdjur och kvällsbok inte räcker till – för mamma eller pappa – som dessutom lägger in sin önskan om trygghet i en liten ritual som inte sällan är en nedärvd, kristet färgad, snäll aftonbön.
De som forskar i sekularisering ser begreppet "kristen" som knepigt.
I Norden har det först kapats av väckelserörelser där man först efter en omvälvande omvändelse blir "kristen på riktigt". Därefter har ordet mutats in av religionskritiker som anser miljoner kristna ha fållats in i samma vidskepelse, likriktande bekännelse och tankeofrihet.
Firar någon ramadan med att äta proteinrik mat om nätterna för att sedan kunna fasta om dagarna betraktar vi självklart personen som – en muslim.
Men går någon i julkyrkan eller låter jordfästa sina gamla föräldrar i kapellet är det fortfarande inte helt korrekt lägga till den uppenbara etiketten – en kristen.
Förvirringen gör det svårare att diskutera religion kontra religionslöshet. Den svenska religionsforskaren David Thurfjell skriver att det i Norden ofta är pinsamt att tro – mest för att man associeras med så mycket man inte vill representera.
Vetenskapsjournalisten och bloggaren Marcus Rosenlund har från de religionslösas sida breddat skalan. Utöver ateisten som aktivt motarbetar religion och agnostikern som bara rycker på axlarna talar Rosenlund om ignostikern.
Ignostikern är den som hyser respekt för religionen, men inte förnimmer den själv. Det är som den som helt enkelt inte ser lystern i ett stycke poesi, eller som omusikalisk nog inte hör en symfoni som mer än en samling ljud.
Religionen kommer inte att lämna oss på ett tag – det är i huvudsak bara Europa som är religionslöst i världen – så vi behöver de öppningar från vardera sidan som ges.
De existentiella frågorna lämnar oss inte heller. När någon anhörig har dött har en del upplevt en närvaro av det eviga. Andra har snarast känt att någonting bara har tagit slut, upphört och blivit ett fridens ingenting – vartdera skeendet ibland både vackert och stort.
Allting kan sekulariseras, inte bara tro, religion och kyrka. Debattören och ÅA-docenten i politisk teologi Patrik Hagman har träffande sagt att också politiken kan sekulariseras, tömmas på de "eviga frågorna", på utopin om idealsamhället.
Kulturen kan förmodligen också sekulariseras och mista sitt mål och sin själ; marknaden bli ett hjul utan syfte, ett självändamål och ett spel.
Solen lyser snart och värmer efter en lång vinter. Någon ser ett naturfenomen som en bonus, en annan en försoning med livet, alltet eller gud på nytt. Och de flesta någonting mitt emellan.
Glad påsk!
ANDRA LÄSER